Vem är du vem är jag – levande charader

RECENSION. För några dagar sedan skrev Nina Björk en tankeväckande artikel i ETC (21/11) om anspråket på att få vara sig själv som är så starkt i dagens samhälle. Björk ställer sig frågan om huruvida detta själv är baserat på medfödda egenskaper eller om det skapas i samspel med en social omgivning.  Budordet att alla ska får vara sig själva ställer enorma krav på varje individ att överhuvudtaget veta vad jaget egentligen är för något – något som det inte finns någon konsensus om hos vare sig psykologer eller filosofer. 

Dessa tankar poppar upp när jag ser Charlotte Engelkes ”Lohengrin dreams” på Dansens hus, en föreställning som tar avstamp i Wagners opera men som ställer dess mest centrala frågor på sin spets. För vem är den där Lohengrin egentligen i relation till Elsa som har blivit förbjuden att ställa frågorna ”Vem är du?” och ”Var kommer du ifrån?” 

Elsa har i praktiken blivit förnekad hans biografi och blir så att säga tvungen att skriva honom själv, mannen som hon första gången såg i en dröm.

På Dansens hus möter vi en ensemble på totalt sex personer: dansare, akrobater och en operasångerska. Mezzosopranen Ivonne Fuchs skrider nynnande in på scenen till de inspelade tonerna av förspelet till ”Lohengrin”. Bara ett par ord går att urskilja: ”Lieber Schwan” (älskade svan), som Lohengrin säger till Elsa när han måste ta farväl. 

När nu inte Elsa får veta vem Lohengrin egentligen är så ska inte heller publiken få veta det. Det uppstår en lek med förväntningar där målet är att utröna vilka var och en av aktörerna på scen är. De ledtrådar man får hjälper inte, det är brottstycken om aktörernas egna liv och ursprung. 

Resultatet blir en show bestående av lösryckta scener eller nummer som utöver Lohengrin-temat går stick i stäv med vad man tänker sig med ett allkonstverk. Vad som annars brukar sy ihop Charlotte Engelkes föreställningar är hon själv med sin magnetiska närvaro, men nu är hon inte på scen. 

Det är brottstycken om aktörernas egna liv och ursprung.

Samtidigt är de engelkeska blinkningarna där, som när ensemblen provar ett flertal olika svankoncept innan man låter Lohengrin göra entré. Och Willy Bopps droniga dissektioner av Wagners musik ger ytterligare en accent som är bekant från Charlotte Engelkes tidigare verk.

Det blir fint ändå, när den förbjudna frågan till sist ställs och illusionen kollapsar. Lohengrin förvandlas, nu i Simon Wiborgs gestalt, till en gitarrkille medan Magnus Bjoere och Ageliki Gouvi går och frågar medlemmar i publiken var de kommer ifrån. Det visar sig att det är en ganska svår fråga att svara på. 

Loretto Villalobos är kritiker på Expressen Kultur.

”Förr lyckades S kapsla in den folkliga vreden”

Varför går det så dåligt för Stefan Löfven? Jenny Lindahl och Torbjörn Nilsson analyserar Socialdemokraternas kris. Se det senaste avsnittet av Kultur-Expressen med Karin Olsson som programledare.