Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Varför måste Romeo och Julia dö?

Nemanja Stojanovic gör en hudlös och självuppfylld Romeo, medan Johanna Hovergren spelar Julia enbart med teckenspråk. Foto: / Patrik Persson
Romeo och Juliet på Gärsgården i Vadstena. Foto: / Patrik Persson
De rivaliserande familjerna har i "Romeo och Juliet" blivit hopplösa, lättantända tonårsgäng. Foto: Patrik Persson

En döv Julia. En självuppfylld Romeo. Runt dem svärmar lättantända tonårsgäng.

Jenny Aschenbrenner njuter av valpig sårbarhet i en klassiker som till sist drar åt för många håll. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Så möts de igen, Romeo och Julia, som denna gång får heta Juliet som i Shakespeares original. Ännu en gång ska det bitas i tummar och dödas i hederns namn medan två unga älskande går under. Men varför måste de dö? Måste de det eller är deras gemensamma självmord bara en produkt av en idiotisk fixering framsuggererad i mjuka tonårshjärnor? 

Den frågan blir ovanligt aktuell i Johanna Lazcanos lekfulla och moderniserade version av kärleksdramat där de älskande spelas som slängiga, sprittande tonåringar i bomberjackor och nätstrumpbyxor.

Självuppfylld Romeo

De unga älskandes valpiga sårbarhet är en de största behållningarna i denna ”Romeo och Juliet”. 

Nemanja Stojanovic gör en hudlös och självuppfylld Romeo, så berusad av sina egna känslor, av sin förälskelse i förälskelsen, att han faller in i sig själv och tappar fotfästet. Johanna Hovergren spelar Juliet enbart med teckenspråk, i Lazcanos tolkning är hon döv, och uttrycker en vulkan av motstridiga och passionerade känslor. Dubbelt instängd som hon är i fadershuset och i sin tystnad lever motståndet i henne redan från start och hennes artificiella och självupptagna föräldrar har inte en chans att styra henne. 

På så sätt fungerar greppet med en döv Juliet och en hörande Romeo utmärkt. Men efterhand uppstår ändå ett tomrum där hennes ord skulle ha varit, jag saknar hennes monologer. Utan dem blir hela förälskelsen mest som en fantasi i Romeos huvud, svår att tro på fullt ut.

 

LÄS MER: Kulturmannens detroniseras på Vattnäs Konsertlada

 

Shakespeares rivaliserande familjer som tonårsgäng

Men Romeo och Juliet är kanske ändå främst brickor i ett större spel. Här är de omgivna av pråliga karnevalsfigurer, Lazcano har med kostymörerna Evalina Hedin och Åsa Norman gått loss i utklädningslådan och låter bifigurer och statister glänsa i glittrande gatumode och könsöverskridande prål. Det fungerar emellanåt underbart väl, som när Wayra Monasterio briljant dubblerar som slyngeln Benvolio i blå träningsoverall och som Broder Laurence i sidenkimono och läppglans. Även greppet att låta Isa Aouifia vara både patriarken Capulet i violett kostym och den skrävlande Mercutio, tillför en läsning av maskulinitetsnormens skiftande skepnader och identiska innehåll.

 

LÄS MER: Glänsande smart om tuppig manlighet 

 

Mycket är roligt och infallsrikt i denna tolkning. De rivaliserande familjerna som hopplösa, lättantända tonårsgäng, musikläggningen som bankar vägar mellan då och nu, den skönt nonchalant framförda blankversen. Ändå blir det som en idé för mycket i en uppsättning som dessutom ska härbärgera en grupp amatörer som statister och en utomhusscen med medeltida murar som fond. Föreställningen faller sönder i sina beståndsdelar, framför allt efter paus när skämten och upptågen ger vika för allvaret. Då märks att ensemblen drar åt olika håll och att de skilda ingångarna slåss om syret utan att tolkningen lyckas borra sig fram till en kärnpunkt.

 

TEATER

Romeo och Juliet

av William Shakespeare

Regi och bearbetning: Johanna Lazcano

Gräsgården, Vadstena

Speltid: 3 tim 10 min

 

Jenny Aschenbrenner

Eftersom Johanna Lazcano är medarbetare på Expressen Kultur recenseras pjäsen av Jenny Aschenbrenner, kritiker på Svenska Dagbladets kultursida. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!