Valkyriorna twerkar som Shakira i bajsbruna tajts

RECENSION. Varje morgon vaknar jag med signaturmelodin till Turteaterns ”Nibelungenringen 2.0” ringandes (förlåt) i öronen: ”Välkommen till Festspielhaus...” till kompet av dragspel och tramporgel. Jag ser de fem skådespelarnas komiska blickar framför mig, de fula flätorna som sitter fel på deras huvuden, och – framför allt – den förväntansfulla elden i deras ögon.

Jag älskar dem. De har hackat upp Wagners tetralogi i 15 avsnitt teater på den lilla scenen i Kärrtorp. Man blir liksom upprymd av tossigheten i hela det pretentiösa tilltaget.

På den senaste föreställningen, ”Valkyrieritten”, visade en handuppräckning att hälften av publiken hade sett flera avsnitt. Men minst lika många var nya. 

Klara Enervik, Maria Zakrisson Mortensson, Moa Niklasson, Paula Sundberg och Tintin Hansson Karlsson utgör kärnensemblen. Men plötsligt kan någon gäst dyka upp. Suzanne Osten river ner applåder när hon kliver upp ur publiken och läser jordgudinnan Erdas repliker. Den lyckade ”institutionsteaterskådespelaren” Hampus Hallberg ur ”Bara vara vi” gör ett inspel för att med publikens hjälp misslyckas med något. Helt apart och helt rätt i detta koncept där inget är fel förutom gravallvar och skitnödighet.

Varför det avsnittets Rhendöttrar är oemotståndliga har jag förgäves försökt beskriva för vänner och familj. Sittande i en uppblåsbar simbassäng vakar de över Rhenguldet. De håller upp händerna i en frågande gest och säger, från originaltexten, med liksom förvånade tonfall: ”Vagga? Vaka? Våga?” Kanske hade jag, som sett och hört ett stort antal Rhendöttrar i de mest skiftande skepnader, roligast i hela publiken.

Men man behövde inte ha sett en enda Wagneropera för att roas och förtrollas av Paula Sundbergs absurda valkyrie-monologer från ett flickrum i första avsnittet. Bara genom en gradskillnad i blicken får hon publiken dit hon vill. Vilken fröjd när det visar sig att det inte bara är Sundberg utan hela ensemblen som har den förmågan. Marie Nikazm Bakken tar tillvara denna clownteknikens speciella särbegåvning genom sin regi. 

Som sig bör i en serie börjar man känna igen vissa element, men det kommer fortfarande överraskningar. Vi fick återse Klara Enervik som eldguden Loge i rund röd velourdräkt med snoppar och spenar. Men i sista showen avslutade hon med en imponerande och komisk sångimprovisation som skulle kunna liknas vid en utdragen parodi på Sara Parkman. 

Om de spelade ”Valkyrieritten”? Om de sjöng ”hojotoho” som valkyrior ska? Givetvis inte. Istället inledde Turteaterns fem valkyrior iförda bajsbruna tajts och blonda peruker, twerkande i ett obetalbart nummer inspirerat av Shakira och cheerleading. ”Go valkyria, go go valkyria!”.

Som jag tipsade i Victor Malms nyhetsbrev häromveckan: Tur i Turteatern står för Teater Utan Reaktionärer. Och reaktionärer göre sig icke besvär på ”Nibelungen 2.0”, en serieteater i 15 avsnitt som förhåller sig fritt och vanvördigt till Wagner. Det är tossigt, ojämnt och riktigt roligt. Åtminstone hör jag till dem i publiken som enligt Claes Wahlins recension i Aftonbladet ”skrattar och klappar händer i oroväckande hög grad”. Humor är som bekant subjektivt. Så gå på egen risk. Kanske har du tur. 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.