Våldet i hemmet är psykiskt och fysiskt

RECENSION. Det kan förefalla som om Patrick Hamilton var en ”one-trick pony” med sin enda succé, pjäsen ”Gasljus”. Med premiär i London 1938 blev den en långkörare såväl där som på Broadway. Förutom den flamboyanta, amerikanska filmatiseringen med Ingrid Bergman 1944 finns en tidigare (1940) engelsk version – som jag egentligen gillar bättre trots dess teatrala stolpighet. 

Men Hamilton, som först reste runt med ett teatersällskap för att sluta som kontorist i London, har också skrivit en av mina absoluta favoriter: psyko-thrillern ”Baksmällans torg” (Hangover Square) som kom 1941. Den utspelas i skiftet 1938/39, handlar om ett cyniskt, alkoholiserat och grumligt fascistiskt litet gäng som utnyttjar en klumpig, godtrogen ung man som slösar bort sitt arv på dem - med ödesdigra konsekvenser. I ”Baksmällans torg” visade Hamilton återigen sin inblick i psykologiska mind-games och inte minst sin förtrogenhet med ett slags sjabbigt, tröstlöst London. ”De som är övergivna av Gud har fått en gasbrasa vid Earl's court.” 

Något av detta dunkla London fyllt av hemligheter och tröstlöshet tycker jag regissören Melody Parker har bakat in i sin uppsättning av ”Gasljus” på Kulturhuset Stadsteatern. Här finns inget korsetterat viktorianskt - tiden är 1970-tal med utsvängda byxor, psykedeliska skjortmönster där David Bowies ”Soul Love” snurrar på skivspelaren. I Erika Sjödins snygga murriga scenrum finns också lager av 40-, 50- och 60-tal; ”swinging London”, kvinnas frigörelse och politiskt uppvaknande har stannat utanför detta instängda hem. 

”Gaslinghting” har blivit en term för ett manligt psykande vars mål är att bryta ner en kvinnas självkänsla. Henrik Norléns Jack är elak på det där trötta och liksom uttråkade viset, Helena af Sandebergs Bella vill troskyldigt och uppriktigt verkligen göra allt rätt, alltför godhjärtad för att känna igen manipulation. Två hembiträden, ett schyst och ett sataniskt spelas båda av Eva Rexed som är birollernas mästare - alltid med en personlig signatur i minsta gest. Rough, före detta polis och privatdetektiv, räddaren i en obetalbar rutig kostym och rosa skjorta porträtteras knivskarpt av Kristofer Kamiyasu, som kan förhöja sitt spel så där lätt hallucinatoriskt. För finns han eller är allt en dröm, en inbillning?

Melody Parker är utbildad och har arbetat med teater också i London och hon leker närmast filmiskt med den här realistiska spelstilen på ett för svensk teater ovanligt vis. Det blinkas till West End, Fassbinder, teater i teatern á la Shakespeare och inte minst till skräckfilmens praktik.

Slutets skäckis-loop – där tiden liksom fastnat i sig själv, som en strindbergsk gentagelse – blir en kusligt träffsäker symbol för våld i hemmet, psykiskt som fysiskt. 

Här gives inget lyckligt slut och jag tror att Patrick Hamilton hade gillat ändringen. 

Maria Edström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.