Vad skulle det här vara utan Beata Ernman?

Beata Ernman som den unga Piaf.
Foto: Nadja Sjöström
Malena Ernman som den äldre Piaf.
Foto: Nadja Sjöström
Per Wirtén.
Foto: OLLE SPORRONG

Rikard Bergqvist har skrivit och regisserat en musikalisk berättelse om Édith Piaf. 

Per Wirtén blir imponerad av Beata Ernman men saknar fördjupningen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Att Malena Ernman och hennes 15-åriga dotter Beata delar på huvudrollen i ”Forever Piaf” är träffsäkert. Myten om Piaf spinner ju bland annat runt mor och dotter. Mamman som avled i en överdos efter att ha övergett sitt barn, som i sin tur blev en ofta berusad varietésångerska med en bortlämnad dotter, död två år gammal i hjärnhinneinflammation. 

Men den spinner också kring den unga Piaf på gatan i Paris, och den vuxna Piaf som stjärna på de stora scenerna, härjad av barndomens demoner. Beata och Malena i samma roll. Det kan inte bli ett bättre utgångsläge.

Edith Piaf har blivit en ikon som emigrerat från sina egna inspelningar. Alla har visserligen hört ”Non, je ne regrette rien”. Men hur många lyssnar till hennes fantastiska inspelningar från 1940-talet i sitt kök en fredagskväll? Nästan ingen. Hennes gälla röst hörs sällan i det offentliga musikflödet. I stället lever hon kvar som en energiframkallande tragedi i svart klänning, som en användbar berättelse.

Det är inte enkelt att förhålla sig till Piaf. Mycket i hennes liv är fortfarande fördunklat av legenden. Manusförfattaren och regissören Rikard Bergqvist har valt en populär lösning på dilemmat i ”Forever Piaf”. Han ifrågasätter myten, men berättar den ändå; som en saga med faktakollat dubbelseende. Det går inte särskilt bra.

Så många män, så lite sammanhang.

Föreställningen kallas musikal, men är mer som en biografiskt redovisande revy. Tablåerna avlöser varandra i snabbklippt tempo. Är det någon som är längre än tre minuter, sjungs någon enda av Piafs sånger till sitt slut? Födelse, framgång och död på 100 minuter. Björn Kjellman spelar jag vet inte hur många män i hennes liv, från Raymond Asso till Jean Cocteau. De kommer och går, men vem förstår? Så många män, så lite sammanhang. Den emotionella fördjupningen konkurrerar med Wikipedias.

Björn Kjellman och Beata Ernman i ”Forever Piaf” på Göta Lejon.
Foto: Nadja Sjöström

Malena Ernman sjunger snyggt, men både tillbakahållet och svalt. Hon är ingen Piaf. Beata Ernman är något helt annat. Hennes genomträngande tonårsröst är inte alltid tekniskt perfekt, men hela tiden alldeles rätt. Hon verkar ha gjort Piafs begär till sitt eget: se mig, hör mig, älska mig. Hon har närvaro, vilja, soul. Vad skulle det här vara utan henne?

Den omvittnade hänsynslösheten skymtar förbi.

En föreställning om Édith Piaf måste ha starkare laddning än så här. Hennes tid, hennes stad, hennes sånger. Hon blev utgångspunkt för hela det franska musikundret: Aznavour, Gréco, Montand. Hon går inte att separera från existentialisternas då så explosiva frihetskrav att välja ett sant och autentiskt liv.

”Forever Piaf” har ändå korta ögonblick som funkar. Ockupationsåren skildras träffsäkert. Efteråt var hon livrädd för att åtalas som kollaboratör, men klarade sig och kom att personifiera hela landets dåliga samvete. Hennes sista år med en kropp i sönderfall får en sällsynt snygg sjukhusscen. Sedan följer den sista turnén med de ofta avbrutna konserterna. Den omvittnade hänsynslösheten skymtar förbi.

Till sist får alla också ”Non, je ne regrette rien” i nedklippt version med Beata Ernman i svart klänning och den klassiska Piafgesten. Men det räcker inte.


Musikal

FOREVER PIAF – MUSIKALEN

Manus och regi Rikard Bergqvist 

Musikaliskt ansvarig Kristofer Nergårdh

Scenografi Mats Sahlström

Ljusdesign Raimo Nyman och Per Hörding

Koreografi Annika Lindqvist 

Kostymdesign Jonna Bergelin

Mask och Perukdesign Helene Norberg

Ljuddesign Jacob Julin och Pär Gardenkrans

Videodesign Johannes Ferm Winkler

Med Beata Ernman, Malena Ernman, Björn Kjellman, Anna Thiam, Jesper Sjöberg, Fredrik Wentzel, Pontus Wonkavaara, Caroline Gustafsson, Lisa Stadell, Nikola Stankovic och Veronika Wallentin

Orkester under ledning av Kristofer Nergårdh

Göta Lejon, Stockholm

Speltid 1.40 t.


Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 



Anna Larsson: ”Plötsligt blir det mycket skitsnack om henne”

KULTURKRIGET. Dirigenter är föremål för så många föreställningar om det stora geniet att det verkar omöjligt för en kvinna att nå samma upphöjda position. 

Operasångerskan Anna Larsson och konserthuschefen Stefan Forsberg diskuterar den sista manliga bastionen.