Uttalad erotisk laddning när skogen blir en klubb

DANS | RECENSION. Premiären av baletten "En fauns eftermiddag" 1912 var, som ofta när Nijinskij är inblandad, skandalomsusad. I Le Figaro kritiserades föreställningen för sin "bestialiska eroticism" och för dansarnas "råa" och "oanständiga" rörelser — vilket, när man läser det i dag, låter som ett strålande omdöme. Här gjorde Nijinskij upp med balettens traditioner och dansade barfota, i profil som för att likna en basrelief, genomsyrad av en stark sexuell laddning. 

När koreografen Frédéric Gies tar sig an denna kanoniserade balett har Debussys musik bytts ut mot techno av Berghain-dj:n Fiedel. Den mytologiska skogen blir en klubb, en miljö som kan vara nog så sagolik. Originalverkets erotiska subtext är central och uttalad, reflekterad i Gies och danspartnern Elizabeth Wards kostymer: dekonstruerade latexdräkter som blottar magar, rumpor, ett bröst.

Musiken pulserar

Det är från början till slut en föreställning som aktiverar alla sinnen. Musiken som pulserar i kroppen, doften av rökmaskinen som sprider sig upp bland publiken och som bäddar in Gies och Ward i en drömlik dimma. Duon dansar med minimalistiska rörelser och speglar varandra som om de vore en och samma person. 

Sedan vrids intensiteten upp. Gies och Ward rör sig över scenen på ett sätt som tydligt refererar till Nijinskijs balett. Men dynamiken hos "En fauns eftermiddag", där en är jägare och en annan är bytet, är här snarare en förhandling. Det finns en ömsinthet och en intimitet mellan dansarna som ibland får det att kännas som om man tjuvkikar, som om man blir vittne till ett riktigt möte. 

Svettiga kroppar

Klubbmiljön, technon, röken, djuriskheten hos ett par svettiga kroppar, kodas ofta som hård. Men "Queens of the fauns" är mjuk. Gies fångar något av den nattliga världens ickeverbala kommunikation: de små tecknen, kontakten mellan två människor som möts för första gången i ett hav av andra och som skapar en egen liten värld där. När ljusen tänds efter föreställningens slut känns det som om vi alla, för en kort stund, var en del av den världen. 

Hanna Johansson är kritiker på Expressens kultursida.