Veckan som gått har rört sig från ett samlat lugn till ett dånande helvete. I Kiev sitter nu dramatikern Neda Nedjana i sin lägenhet, och försöker läsa av hur olika slags beskjutning låter. På fredagen hör hon den redan från andra sidan stan. Ett försök att ta sig bort från huvudstaden har misslyckats, allt är blockerat. Hon har ansvar för fem personer, en son kommer inkallas snart.
I måndags talade jag med den franske regissören Clément Peretjatko, som satt upp en pjäs av Nedjana förra helgen i Ukraina. Mottagandet av ”Majdan inferno” var fantastiskt, en pjäs om protesterna i Kiev 2014 som slogs ner av paramilitära polisstyrkor. I tisdags hann Peretjatko ombord med sista Air France-flyget hem till Lyon. Tisdagen var också minnesdag för Majdan, som blivit en symbol för Ukrainas självständighet. Onsdag, fortsatt lugnt. Torsdag skakas världen av den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina.
Clément Peretjatko är en fransk teaterregissör som ofta arbetar med modern dock- och animationsteater. Han hör också till de kulturarbetare som flera gånger var på plats med teater under krigen på Balkan. Och nu i Ukraina. Pjäsen ”Majdan inferno”, skriven av ukrainska Neda Nedjana, har spelats några gånger i Frankrike, men nu har Peretjatko skapat en uppsättning för fyra skådespelare och en rad statyliknande figurer för den ukrainska scenen.
– Allt har varit som vanligt i Kiev och i Dnipro där vi spelat Majdan inferno. Mottagandet har varit fantastiskt, under den sång som avslutar föreställningen ställde sig publiken upp och sjöng med, säger han.
Neda Nedjana, som är en välkänd dramatiker i Ukraina, har skrivit sin pjäs som ett återberättande och en reflektion kring händelserna kring Majdan 2014.
Pjäsen handlar om hur Ania, kanske död, kanske levande, letar efter sin Orestes.
Den bygger på en serie monologer kring två huvudpersoner, som lär känna varandra under de utdragna protesterna, Ania och Orestes. När torget slutligen töms i ett blodbad förlorar de varandra ur sikte, Ania, kanske död, kanske levande, letar efter sin Orestes. Pjäsen blandar dokumentärt material med mysteriespel och har inslag av ukrainsk dockteater, ungefär som bärbara julkrubbor.
Uppsättningen är ett samarbete mellan Akademiska teatern i Dnipro, och Peretjatkos hemstad Lyon i Frankrike samt – inte minst – Majdan-museet.
– Omedelbart efter stormningen och tömningen av Majdan började personal från flera museer i Kiev att samla material på torget. Detta blev till ett eget museum, med dekorerade hjälmar och sköldar, flaggor, folkkonst, alla möjliga objekt som utgör minnen av denna tid.
– Från början var det framför allt unga människor som protesterade, man kan säga att det var en ungdomsrevolt som övergick i en kulturrevolution. Den fick allt bredare stöd från allmänheten ju hårdare säkerhetsstyrkorna gick fram mot demonstranterna. Och i dag har Majdan blivit en symbol för hela Ukrainas självständighet, säger Peretjatko.
Under Balkankriget for han, liksom andra franska teaterkonstnärer, till länderna där för att göra och spela teater på plats. På senare år har jag sett att Peretjatko har besökt Ukraina, och när jag nu talar med honom, visar det sig, att hans farfar var just ukrainare.
Men det ukrainska språket och identiteten vårdades inte i det tvåspråkiga och snart förfranskade hemmet. Först som vuxen, i samband med den orange revolutionen i Ukraina, kom Clément Peretjatko att börja på att ta reda på mer om sina rötter.
Publiken är beslutsamt deltagande, och stämmer in i pjäsens sista ord: ”Friheten eller döden”.
– Pjäsens text har tre nivåer: främst monologer, sedan röster från alla möjliga som deltar i protesten, och en tredje nivå som är de sociala medierna. Därifrån finns röster för och emot protesten på nätet, filmer från webbkameror, och det var så vi upptäckte att det finns en stor ukrainsk diaspora. Det fanns röster från New York, från Lyon, folk som inte alls kunde ukrainska men som blev medlemmar i en krets de inte kände till.
– När vi spelade pjäsen på en fransk teaterfestival 2019 var reaktionerna avvaktande. ”Hm, politisk teater.” Nu när vi spelat här, är det fullständigt annorlunda. Publiken är beslutsamt deltagande, och stämmer in i pjäsens sista ord: ”Friheten eller döden”, en paroll från franska revolutionen. Den avslutande sången om vildgässen som drar vidare, blir som en hymn till de döda från Majdan, och alla i publiken reser sig upp.
Ukraina är ett flerspråkigt land, och jag har lärt av dramatikern, Neda Nedjana, att tidigare fanns det ukrainska, ryska och judiska teatrar. Ukrainarna är tvåspråkiga, för att de varit tvungna, ryssar kan alltid tala ryska.
Det som hände på Majdan var en kulturrevolution och har fungerat som en slags sköld mot den ryska överhögheten. Nu är folk övertygade om att den ryska upptrappningen kommer som ett slags straff för Majdan-protesterna och allt det förde med sig. Ett verkligt inferno har börjat. På Neda Nedjanas hemsida blickar ikoner uppfordrande mot mig. Författare, konstnärer, journalister - vad kommer hända med dem?
Vilken svensk teater är först med att översätta och spela ”Majdan inferno”? Frågan lär vara brännande länge.
Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.