Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Trettondagsafton" som svängig tidsresa

Sofia Pekkari som Viola och Lindy Larsson som Narren. Foto: Sören Vilks

Nils Schwartz ser en svängig klassiker av William Shakespeare komma till liv igen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

TRETTONDAGSAFTON

Av William Shakespeare

Översättning Lars Huldén

Regi Åsa Melldahl

Dramaten, Stockholm 3 h.

Vissa programblad tjänstgör som bruksanvisningar. Till Dramatens uppsättning av Shakespeares "Trettondagsafton" har dramaturgen Sven Hugo Persson skrivit en text som hjälper oss att rätt "använda" föreställningen.

Börja med att försätta er i karnevalsyra enligt trettondagstraditionen på Shakespeares tid. Notera att scenografen Bengt Gomér har lånat detaljer från Middle Temple Hall i London, där den första kända uppsättningen av "Trettondagsafton" spelades 1602. Lägg märke till renässansinslagen i Lena Lindgren annars inte tidsfästa kostymer.

Nu är vi med på noterna, komponerade av Jan Tavares och svängigt exekverade av Göran Martlings trio. Och se, det går i lås! Åsa Melldahls uppsättning vill ge oss känslan av att befinna oss i London 1602. Tvärtemot den härskande trenden i dagens teater flyttar hon inte in klassikern i publikens samtid, utan publiken i klassikerns.

Att det fungerar beror förstås på att karnevalsstämning är ungefär likadan nu som då, och att de karikerade karaktärerna i "Trettondagsafton" är lätt igenkännliga för dagens publik - en fyllbult, en dumbom, en streber, en narr, alla de kärlekskranka.

Helt utan nutidsmarkörer är dock inte föreställningen. Här och var sticker Melldahl in aktuella anspelningar i Lars Huldéns översättning, och Lindy Larssons narr har en helt annan sångrepertoar än sin 1600-talskollega. Så låt oss säga att publiken befinner sig lika mycket där och då som här och nu. Och den trivs hör- och synbart mycket bra i det mellanläget, smittad av ensemblens uppenbara spelglädje.

Här får varje skådespelare fila och finputsa sina komiska profiler utan att dra i väg mot det burleska. Björn Granath drar ut Malvolios brevläsning till en falskt triumfatorisk bravuraria, och Andreas T Olsson ger sin namne Bleek af Nosens bristfälliga fattningsgåvor en sorgsen timiditet.

Det är ju han och Malvolio som är pjäsens förlorare. Och det är lättare att känna medlidande med dem än skadeglädje, när de utesluts från slutscenens kollektiva happy end.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!