Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tre generationer kvinnor på gränsen till självmord

Karin Lithman och Hannes Fohlin i ”Ett självmords anantomi”. Foto: Emmalisa Pauly.
Ur ”Ett självmords anatomi”. Foto: Emmalisa Pauly.
Sandra Stojiljkovic och Li Brådhe. Foto: Emmalisa Pauly.
Sara Berg. Foto: MIRIAM PREIS
Sonia Haga och Monica Wilderoth ”Ett självmords anatomi”. Foto: Emmalisa Pauly.

Suzanne Osten har gjort en nyskapande föreställning om psykisk ohälsa.

Sara Berg ser en smart berättarteknik ta över berättelsen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Det är en på många sätt mycket modern och komplex föreställning, ”Ett självmords anatomi”, av brittiska Alice Birch. Inte bara för att den kretsar kring teman som psykisk ohälsa och arv kontra miljö ur ett kvinnoperspektiv, utan även för att framförandet ligger närmare tv-serieformatet eller en fragmentarisk chattkonversation än den traditionella teaterns linjära händelseförlopp.

Allt sker samtidigt

Här sker allting samtidigt. Vi får följa tre generationers kvinnor – och människorna omkring dem – under en period i deras liv då de är i ungefär 30-årsåldern. 1950-talets mormor Carol (Sandra Stojiljkovic) är djupt olycklig och gör upprepade självmordsförsök. Mor Anna (Karin Lithman) på 1980-talet tar sig ur ett drogberoende och får ett barn innan även hon tar livet av sig och dottern Bonnie (Monica Wilderoth) i nutid vill sterilisera sig för att slippa föra självmordets genetik vidare. Och då ligger hon inte ens med män.

Istället för att fokusera på ett decennium åt gången, flätas de olika berättelserna samman med varandra och framförs växelvis. Ibland levereras en replik till och med av två olika karaktärer på samma gång, fast i olika kontext.

Avancerat upplägg

Jag fascineras av greppet, men känner samtidigt att det avancerade upplägget ibland står i vägen för upplevelsen. Trots ett genomgående imponerande skådespel, där framför allt Sonia Haga som bland annat Bonnies påstridiga dejt lyser upp, tvingas jag lägga så mycket energi på att koncentrera mig på de parallella spåren att jag glömmer bort att känna.

Det är synd, för pjäsen bjuder inte bara på ett välskrivet manus som adderar humor till allvaret, utan är även visuellt genomarbetad. Från den gråtonade, deppfärgade kostymen till koreografin och Suzanne Ostens kraftfulla regi.

Detta är intelligent och nyskapande teater och som sådan förtjänar den allt beröm, men ibland undrar jag om den inte är lite för smart för sitt eget bästa. Hade detta varit en film, hade jag behövt se den två gånger.

 

 

Teater

Ett självmords anatomi

Av Alice Birch

Översättning Anna Kölén

Regi Suzanne Osten

Scenografi och kostym Rikke Juellund

Ljusdesign Pernille Plantener Holst

Kapellmästare och arrangemang Martin Rosengardten

Musik Per Tjernberg

Koreografi Soledad Howe

Mask Siv Nyholm

Regiassistent Ida Kronholm

Dramaturg Henrietta Hultén

Malmö stadsteater

Speltid 2.5 t.

 

Sara Berg är kritiker på Expressen/Kvällspostens kultursida.

I tv-spelaren ovan syns det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!