Trånsjukt badar hon i publikens kärlek

RECENSION. Inklämd vid borden på Klara soppteater ansluter jag till de tappade hakornas kollektiv. Som hon sjunger, Sara Jangfeldt! På den lilla scenen, i denna lilla lokal. Leveransen är helt enkelt fenomenal. Hon spelar rollen av den sorts larger than life artist som får tusentals beundrarbrev och bara ääälskar sin publik. Trånsjukt badar hon i publikens kärlek och liksom överväldigad av sin egen generositet bjuder hon upp publik att ta plats vid hennes sida. 

Ur publiken bjuds en Joakim (Richard Hamrin) upp, en blyg viol som gradvis transcenderar till fantom på operan – en vålnad av hennes döde bror operettstjärnan. Nu är han här för att påminna sin syster om hur hon egentligen mår (dvs skit). Och för att sjunga det paradnummer ur ”Czardasfurstinnan” som löper som en röd tråd genom föreställningen.

Det slår gnistor om dem.

Richard Hamrin sjunger med bravur. Han har verkligen den sorts gudabenådade karisma som krävs för att matcha Jangfeldt. Det slår gnistor om dem.

Men. Själva storyn av Sara Jangfeldt, Richard Hamrin och regissören Julia Marko-Nord  tycks skohornad in i formatet. Historien om den självförbrännande artisten, brodern som dog (hur?) och karriären som sprack (varför?) blir luddig. Showen stupar brant in i ett tema om psykisk ohälsa. Det är som att bara få början och slutet av en lång tv-serie. Så därför är det de musikaliska numren, mer än Hamrin och Jangfeldts dialog och regisserade samarbetsövningar, som är föreställningens verkliga behållning. 

Med det sagt.

Det passar Hamrin som hand i handsken att agera spefull vålnad med sin farliga och förföriska baryton. Sara Jangfeldt är i varje fiber av sin kropp ett musikaliskt fenomen. 

Och less är som bekant bore och Klara Soppteater kokar verkligen av liv.

Så showmästaren, kan jag få en soppa till?

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.