Fröken Rasch kommer
hem, hänger av sig kappan, kastar en blick på posten, ett flygblad från EAP, går in i sitt enda rum, kanske tolv kvadratmeter, en bäddsoffa, en byrå, ett bord, en diskbänk, en spis, tittar en stund på ett barnprogram i tv, stänger av, kollar en tv-bilaga, sätter på radion som sänder ett önskeprogram, diskar, dukar fram en enkel måltid, gör allting mycket noggrant som efter en ritual, var sak på sin plats, går på toaletten i hallen, tvättar händerna, vaskar upp ett par strumpbyxor, dansar en kort stund till musiken i radion, tar fram en ryamatta och knyter det sista i mönstret, föreställande två hundar, på byrån har hon ett enda fotografi, också det en hund, kokar te, mycket svagt, äter två kex, knyter vidare på mattan, den är nu helt klar, betraktar den länge, bäddar upp sängen, dukar fram till frukosten, tvättar fötterna i diskhon, hon har inget badrum, sminkar av sig, klär om till nattlinne, ställer väckarklockan, borstar tänderna, kissar, tar en Stesolid, försöker läsa, men lägger boken ifrån sig, släcker, försöker sova, stiger upp, tömmer Stesolidburken på bordet, räknar tabletterna, sväljer dem en efter en, sköljer ner dem med avslagen champagne, tittar sedan på var och en av de trettio personer som hela tiden har trängts i det lilla rummet tillsammans med hennes påträngande ensamhet.
Det är Riksteatern
som i regi av Hedvig Claesson spelar Franz Xaver Kroetz timslånga och ordlösa pjäs Önskekonsert i utvalda lägenheter på de orter där turnén drar fram, med början i Gävle i går. Aldrig har en ensamhet varit så befolkad, aldrig har den just därför utstrålat en så skrämmande tomhet. Cecilia Nilsson i rollen rör sig tätt inpå åskådarnas ansikten men kunde lika gärna ha befunnit sig isolerad på en tundra. Hennes mod att våga vara så utlämnande är lika imponerande som hennes förmåga att utestänga publikens närvaro. Önskekonsert är en unik teaterhändelse. Synd att så få kommer att få uppleva den.