Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Timbro kommer att hata den här pjäsen

Riksteaterns "Sång till välfärden" hade premiär i Sollefteå. Foto: Chantale Hannouch
Anna Hellgren. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Kan man vänta sig att leva ett gott liv på en plats som inte är lönsam?

Anna Hellgren ser en revolutionär föreställning om välfärden i Sollefteå.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. 

– Om du bryter benet på vägen finns ändå ingen här som kan laga det, så vad ska vi göra?

BB-ockupanterna på sjukhuset i Sollefteå skrattar, och jag går till slut med på att skjutsas tillbaka till stan i stället för att promenera genom snögloppet. 

Sollefteå

En gång i tiden var Sollefteå känt som staden vid älven som låg mitt emellan två stora regementen – som mest utbildades 2 000 värnpliktiga per år.

I dag är det en stad vars rykte flyger över världen av andra anledningar. Kraftverket i Ångermanälven fortsätter pumpa ut el till södra Sverige, men befolkningen krymper, skatteunderlaget minskar, ungdomen flyr.

För att spara pengar stängde landstinget förlossningsavdelningen, och mindre än en månad senare föddes ett barn i en bil på väg till ett sjukhus flera mil bort. 

”Utan byxor eller skor, med navelsträngen hängandes och vår dotter på bröstet får jag kliva ur bilen i snön i minusgrader. Blottad för allmänheten”, skrev mamman senare på Facebook.

I över ett år har medborgarna ockuperat entrén till Sollefteå BB. Men snarare än att gå befolkningen till mötes har Västernorrlands läns landsting stängt också akutkirurgin, och ytterligare vårdplatser ska dras in på grund av brist på sjuksköterskor. 

Hur ska en plats som den här leva? Får man leva på en plats som den här? Oändligt vacker i sin dalgång, men olönsam i den nya sköna ekonomin. Inte ens tågen stannar här längre.

 

LÄS MER – Daniel Suhonen: Människor riskerar dö på grund av Nya Karolinska 

Riksteaterns "Sång till välfärden"

Sollefteå är inte bara den perfekta platsen för Riksteatern att hålla premiären av ”Sång till välfärden” – stadens nutidshistoria är själva handlingen. Navet i föreställningen är Lennart Jähkels landstingschef, han som inledningsvis citerar både Koranen och Kalevala och högtidligt lovar att BB kommer att hålla öppet även nästa mandatperiod. Det är så klart ett löfte han inte kan hålla, och den gravida kvinna (Emma Sildén) som avkrävt honom det i föreställningens början föder till slut sitt barn i bilen. 

Föreställningen är skriven av Sara Parkman (en av upphovsmakarna till succén ”Fäboland”) tillsammans med Alexandra Loonin och Hampus Norén (också han delaktig i ”Fäboland”) och kommer att turnera runt landet med en lokal kör på scenen varje kväll. 

Musikerna, för kvällen Johan Lång på nyckelharpa och Kristina Leesik på fiol, studerar på Kungliga musikhögskolan. 

 

Ur Riksteaterns "Sång till välfärden". Foto: Markus Gårder

 

Publiken har texthäften och uppmanas av körledare Kaya Ålander att sjunga med. I Sollefteå är det sisådär med sången, men flera gånger brister den fullsatta salen ut i spontana applådåskor när föreställningen ligger som närmast verkligheten.

Josefina Björks scenografi är enkel men smart, scenen är ett väntrum på det sjukhus som snart ska naggas i kanten. Kören sitter på stolar medan det som kallades ”välfärdens kärna” av de nya Moderaterna demonstreras i all sin fysiska påtaglighet: oroliga förstagångsföräldrar (Sildén och Maurits Elvingsson), en dement herre (Jähkel), en sjuksköterskas nedbajsade förkläde. 

Snart har landstingsdirektören förförts av beigeklädda ekonomer, och undan för undan blir människorna på scenen av med både stolar och väggar. Till slut rivs själva golvet de står på sönder, medan kören mässar förtvivlat:

”Ni har väl ögon så ni kan se / Att vi går sönder inuti / Säg som det är välfärden / alla får inte plats i den”. 

 

LÄS MER – Jonas Holmberg: Högern jublar när burkafilm stoppas 

Inget för Timbro

”Sång till välfärden” hymlar inte med sitt ärende: det här är en föreställning som inte nöjer sig med att sjunga den allmänna välfärdens lov, den vill också aktivt förmå publiken att efteråt gå ut och ta strid för att alla – oavsett bostadsort, härkomst eller funktionalitet – ska ha rätt till både bröd och blommor. 

Det är en pjäs (producerad med skattemedel!) som skulle få valfri Timbrovän att skrika högt av raseri. Själv älskar jag den trots, eller kanske på grund av, den ibland lite tafatta amatörismen både i manus och på scenen. Det är radikal och innerlig solidaritetsteater, i ordens allra bästa bemärkelser.

I föreställningens sista nummer kastar Sollefteås ockupationskör av sig all försiktighet i en mäktig stämsång till barnet som föddes i vägrenen: 

”Du ska få en tand / och en lillebror / pulsa i vinterskor […] Det enda vi kan hoppas på är att / du ska bli en del av nånting som är bra”.

Jag tänker på de grånande ockupanterna som snart ska ta fram sina donerade luftmadrasser från Jysk inför ännu en natt på sjukhusgolvet. 

Välfärden har ingen kärna, välfärden är vi.

 

LÄS MER – Per Wirtén: Skapa inte en stygg stat, Stefan Löfven 

 

TEATER

SÅNG TILL VÄLFÄRDEN

Av Sara Parkman, Hampus Norén och Alexandra Loonin

Regi Lisa Färnström

Riksteatern, Hullsta gård Folkets hus i Sollefteå 

Speltid 1.30 t.

 

 

Anna Hellgren är redaktör på Expressens kultursida. 

Läs fler texter av Anna Hellgren här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!