Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tidsandan kopplar greppet om "Faust"

Per Mattsson och Thérèse Brunnander i "Faust". Foto: Sören Vilks
Foto: OLLE SPORRONG
Frida Österberg. Foto: © Sören Vilks.
Foto: Sören Vilks.

Jens Ohlin och Hannes Meidal kämpar mot hin håle.

Maria Edström ser "Faust" och tänker på "Twin Peaks".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. "Se det var pudelns kärna", utbrister Faust när den lilla pudel som följt honom in på kammaren visar sig vara den onde, Mefistofeles. Så skapade Goethe en av världslitteraturens bästa oneliners, som hans drama "Faust" för övrigt är fullt av. I "Faust" av Jens Ohlin och Hannes Meidal sitter Per Mattssons underbart lakoniska Pudel mitt på scenen; en trashank, en slafsigt utklädd gestalt – pudel som drag show. Tillfrågad om sin djävulska kärna blir svaret: "Det mesta är dressyr".

Precis som i duons succé "Hamlet" på Galeasen i Stockholm har Ohlin och Meidal skrivit helt fritt, öst ur en mängd källor, inte bara ur Goethes pjäs. Faust-myten – inspirerad av den verklige medeltida Faust, vetenskapsman och trollkarl – la till det där om att köpslå om sin själ med djävulen för att nå sitt mål. Ett tillägg som visat sig vara mycket användbart i Faust-variationer genom tiderna.

Liknar "Twin Peaks"

Ohlin och Meidal tar vid där Goethe slutade. Nu är Faust död och hans lärljunge och följeslagare Wagner är huvudperson – Iris Wagner spelad med auktoritet av Thérèse Brunnander i röd kostym, vitt hår och clownaktigt ansikte. En devot beundrare som  vädrar morgonluft i det som kallas "Huset", där den geniale Faust skapade sin musik och som liknar The Black Lodge i "Twin Peaks" med sina röda draperier, plötsliga fräsande ljud och hopp i tid och handling. 

Gretchen, Faust grymt svikna kärlek dog instängd i källaren tillsammans med sin dotter Nepomuk och Frida Österberg med flätor, täckta ögon och dans på märkliga styltor är så David Lynchig nån kan bli – och lika sällsamt vacker. 

Nepomuk är namnet på barnet som dör i Thomas Manns roman "Doktor Faustus" och romanen om en kompositör som har affärer med den onde har nog varit viktigare än Goethe. När sen Razmus Nyströms Zeitblom, ett annat namn ur romanen, dyker upp som en ivrig ”sökande” till huset så blir temat tydligt. Här handlar det inte om Goethes kunskapstörst utan om konstnärlig genialitet och dess ethos. Är konsten/konstnären ond eller god? 

Hannes Meidal och Ana Gil de Melo Nascimento. Foto: Sören Vilks.

Skandalen i Akademien adresseras utan att nämnas med frågor om vem som sett vad och sexuella praktiker vi läst om i pressen, metoo likaså – en eftergift åt samtiden precis som styvfadern i ”Hamlet” hade drag av Trump. Hannes Meidal och Ana Gil de Melo Nascimento spelar Wagners två ”vänner” som dyker upp med jämna mellanrum och som med sitt urskuldande, fördömanden och tyckande tjattrar fram ett bekant snick-snack. 

Men trots allt egensinne ger uppsättningen en lite fadd eftersmak. Faust-myten snarare underkastas än vidgar dagens on dits. Dramatikerna Ohlin och Meidal försöker "faustiskt" överlista tidsandans dressyr – men rår likt förbannat inte på Mefistofeles tröttsamma dagsagenda. 

 

Teater

Faust

Av Jens Ohlin och Hannes Meidal

Regi Jens Ohlin

Ljusdesign och scenografi Susanna Hedin

Musik Foad Arbabi

Kostym Matilda Hyttsten

Mask och peruk Lena Strandmark

Elverket, Dramaten

Speltid 1.45 t.

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Maria Edström HÄR.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!