Teaterns kluvna känslor för Robert Broberg

Ensemblen i Robert Brobergs berg-och dalbana.
Foto: Carl Thorborg.
Ensemblen i ”Robert Brobergs berg-och dalbana”.
Foto: Carl Thorborg
Ensemblen i ”Robert Brobergs berg-och dalbana”.
Foto: Carl Thorborg

Artisten Robert Broberg gestaltas genom en kavalkad på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Jens Liljestrand tar lite frågande emot soundtracket till ett musikliv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det finns vissa musiker i Sverige som har en botten i barnkulturen och trots det – eller snarare just därför – har blivit oerhört folkkära. Jojje Wadenius, James Hollingworth, Nassim Al Fakir – listan kan göras lång.

Robert Broberg var redan etablerad svensktoppsartist när han 1970 gjorde ”The pling & plong show”, och under hans långa karriär gjordes flera försök att slå in på en vuxnare och mer allvarsam bana, bland annat med en New York-utflykt senare på 1970-talet. Ändå är han i mina öron främst en barnartist, främst associerad med svängiga rytmer och skojsiga ordlekar i kombination med en naivistisk visuell estetik dominerad av primärfärger, zebrarandigt och polkaprickigt.

När nu Kulturhuset Stadsteatern sätter upp en nyskapad musikföreställning baserad på Brobergs liv och konstnärskap, är jag först osäker på vad man vill åstadkomma. Men ”Roberts Broberg- och dalbana” lyckas effektivt kondensera den omfattande låtkatalogen till ett soundtrack för ett musikliv. Rennie Mirro, Frida Hallgren, Fredrik Lycke, Lisa Larsson och Christer Fant spelar olika faser i en karriär som glider mellan skiffle, blues, vispop och rena plojlåtar, och som innehåller både obskyra pinsamheter och nationalklenoder som ”Båtlåt”.

Det modiga med föreställningen är att den vågar bearbeta sina kluvna känslor inför materialet.

Den lekfullt enkla scenografin – två stora fartyg som i andra akten blir en rutschkana – ger tillsammans med husbandet en utmärkt struktur till kavalkaden, där Broberg gestaltas som en djupt begåvad men också narcissistisk person, en kärlekstörstande allkonstnär för vilken det geniala bodde granne med det infantila. Grubblaren och den publikfriande divan i skrikig skjorta som på höjden av sin karriär fyllde Globen åtta gånger med sin himmelsblåa gitarr.

Det modiga med föreställningen är att den vågar bearbeta sina kluvna känslor inför materialet. I ett – medvetet – djupt genant parti framförs ”Uppblåsbara Barbara”, en hyllning till sexdockan framförd med tillgjord tysk brytning, och buskisorgien av dildoformade ballonger havererar och vänds till ett slags metoo-aktig metascen där skådespelarna terapeutiskt bearbetar Brobergs plumphet.

Nu besparas vi ändå nummer som ”Bredaschlade tanter” eller ”Vill du va’ mitt sexualobjekt i kväll?”. Rent musikaliskt är det dessutom mycket välgjort, där både Lycke och Mirro nästan spöklikt skickligt härmar klangen och vibratot i Brobergs varma baryton.

Och när ensemblen på slutet gemensamt framför balladen ”Spring inte så fort pappa”, uppstår en lucka i den sprakande energin, sprids ett lugn över scenrummets ödsliga lekplats, som om vi tar avsked av en man som inte bara var frånvarande som förälder utan också alltid befann sig på flykt undan tristessen, verkligheten och sig själv.

Jonna Nordenskiölds manus är lite för stolpigt för att texten ska gripa tag, och som helhet är detta för spretigt och svajigt för att vara mer än godkänt. Men kanske bör målet inte heller vara det helgjutna, om ambitionen är att spegla en konstnär som själv aldrig lyckades sammanfoga sina skärvor. Ibland är målet verkligen ingenting, och vägen, som det heter, allallallallt.


Musikteater

ROBERT BROBERGS BERG- OCH DALBANA

Musik och sångtexter Robert Broberg

Regi och manus Jonna Nordenskiöld

Scenografi och kostym Zofi Lagerman

Koreografi Rennie Mirro

Ljus Sofie Gynning

Ljud David Granditsky

Mask Susanne von Platen

Musikaliskt ansvarig Joel Sahlin

Medverkande Frida Hallgren, Rennie Mirro, Lisa Larsson, Christer Fant, Fredrik Lycke

Kapellmästare Joel Sahlin

Musiker Ima Baeza Bilgin, Sara Niklasson, Samuel Löfdahl och Jonas Lidholm

Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Speltid 2 t.



Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressen Kultur.


Lena Andersson: ”Tycker de verkligen att alla ska ha det lika bra?”

KULTURKRIGET. I ”Kulturkriget: Hemma hos” åker Daniel Sjölin hem till landets intellektuella på jakt efter de sju dödssynderna. Hos författaren Lena Andersson i Tensta hittar han vreden.