Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Den unga teatern tänker visst, Leif Zern"

Ur "Hamletmaskinen" Anna Ladegaard, Joel Ödmann, Lola Zackow Foto: KLARA G
Ur "Hamletmaskinen". Foto: KLARA G

Maria Edström ser en föreställning på Turteatern i Kärrtorp som är ett av många exempel på teater som traderar i takt med tiden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Faktaruta

Hamletmaskinen

Av Heiner Müller

Översättning Lars Bjurman

Regi Marie Nikazm Bakken

TUR-teatern och Stockholms konstnärliga högskola

Speltid 3 t.

Ur led är tiden – och teatern med den! ”När slutade teatern att tänka?” frågar sig Leif Zern (DN 14/2) och åkallar det modernistiska gänget; från Brecht, över Peter Stein till Suzanne Osten. Och det är inte svårt att hålla med om alla dessa prominenta teatermakares betydelse för teatern och också beklaga de bristande kunskaperna i delar av såväl teatern som kulturkritiken.

Men jag blir trött – själv en kritiker-uv så motsätter jag mig bestämt bilden av ett ungt teaterliv som inte tänker, som inte traderar utan bara ägnar sig åt tomma post-moderna gester eller snickrar på sitt varumärke. Ursäkta – Mattias Andersson, Christina Ouzounidis, Farnaz Arbabi, Nils Poletti, Pontus Stenshäll, Frida Röhl, Natalie Ringler, Alejandro Leiva Wenger – de tänker, traderar och påverkar!

Tänkande uppsättning

Desto intressantare ur det här perspektivet ter sig uppsättningen av ”Hamletmaskinen” av den postmoderna (!) ikonen Heiner Müller på TUR-teatern i Kärrtop i ett samarbete med teaterlinjen på Stockholms dramatiska högskola. I denna lekfulla, allvarliga och tänkande uppsättning åker Heiner Müller på ett litet pappmoln i taket med sin cigarr. DDR-dramatikern vars pjäser förbjöds i hemlandet men som trots rockstjärne-status i väst tyckte sig kunna ”tänka bättre” i DDR.

Och på TUR går man loss ännu ett varv på Müllers text, tre skådespelare kavlar ut den korta pjäsen till tre timmar. Upprepar och cirklar runt inledningsrepliken ”Jag var Hamlet” och brötar med hela Hamlet-figuren med sina döskallar, tvivel och vrede. Vålnaden är ett litet vimsigt lakansspöke, Ofelia sitter instängd en sagoborg men gagsen stannar plötsligt upp i stilla bilder av lidande och smärta.

Riktigt läskigt

Ett rejv kallar man det, över alltihop väller en populärmusikalisk massa, från vals till hårdrock och med ett dansbeat som återkommande ledmotiv. När Lola Zackow sjunger ”Life is a mystery” ur Madonnas hit till orgelmusik med Ofelia i kistan så får låten en sorglig, mörk laddning. Likaså när trion viftar med en prickig fana och riktar en yxa mot skyn skrålsjungades raden ”Times are-a changing” ur Bob Dylans låt. Då blir det riktigt läskigt i vår, de problematiska upprorens, tid.

Müller försvarade sitt fragmentariska sätt att skriva, påpekade att de gånger man i Europa försökt skapa en enhetlig berättelse om sig själv har det slutat i katastrof. Regissören Marie Nikazm Bakken är trogen dramatikerns tvivel på ”berättelsen” och baxar in ”Hamletmaskinen” i vår globala värld med alla dess motsägelser.

Nyss spelade också teaterstudenter i Gombrowicz ”Iwona”, som man kallade en fascistisk komedi. Att den samtida teatern inte traderar är rent nys.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!