Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Teaterchefens avsked innan han ändrar sitt liv

Marie Richardson, Josefin Neldén, Rasmus Lindgren och Nemanja Stojanovic.Foto: OLA KJELBYE
Josefin Neldén, Adel Darwish, Kjell Wilhelmsen, Mariann Bruce, Rasmus Lindgren, Marie Richardson, Charlotte Nilsson, Magnus Roosmann, Göran Rydén, Nemanja Stojanovic, Nina Zanjani, Ylva Gallon.Foto: OLA KJELBYE
Adel Darwish, Marie Richardson, Nina Zanjani, Rasmus Lindgren, Magnus Roosmann och Ylva Gallon.Foto: OLA KJELBYE
Ylva Gallon, Nina Zanjani, Josefin Neldén, Rasmus Lindgren, Nemanja Stojanovic och Adel Darwish.Foto: OLA KJELBYE
Mattias Andersson.Foto: Ola Kjelbye

Mattias Anderssons sista föreställning som konstnärlig ledare för Backa teater i Göteborg undersöker svenska folkets livsval. 

Hanna Johansson har sett ”Vi som fick leva om våra liv”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I april 2003, två dagar innan hon dog, utsågs Nina Simone till hedersdoktor för Curtis institute of music i Philadelphia. Samma konservatorium hade mer än ett halvsekel tidigare nekat henne tillträde för att studera till konsertpianist, ett vägskäl det ofta har fästs stor vikt vid. Utan detta ödesdigra avvisande hade hon kanske aldrig blivit den Nina Simone som vi känner henne.

Men vem hade hon i stället blivit om hon hade antagits vid Curtis-institutet på femtiotalet? Den frågan finns det inte något svar på. Jag tyckte att historien om hedersdoktoratet var grym när jag hörde talas om den, nästan förnedrande, ett elakt och alldeles för senkommet tröstpris. Själva förslaget var obehagligt: ditt liv hade kunnat bli X, men det blev Y. Tänk om det hade varit annorlunda?

”Vi som fick leva om våra liv”, Mattias Anderssons sista föreställning som konstnärlig ledare för Backa teater och en samproduktion med hans nya arbetsplats Dramaten, tar avstamp där. Ett ”socioekonomiskt tvärsnitt av Sveriges befolkning” har fått besvara en fråga: Om du fick en andra chans att leva om ditt liv, vad hade du då velat göra annorlunda? 

Själva förslaget var obehagligt: ditt liv hade kunnat bli X, men det blev Y. Tänk om det hade varit annorlunda?

Resultatet av denna undersökning återges och gestaltas av nio skådespelare, de kanaliserar intervjupersonerna, lämnar snabbt en roll och går in i nästa. Först är det ganska oskyldigt. Jag skulle ha valt franska i stället för tyska på högstadiet. Jag skulle ha velat lära mig spela ett instrument. 

Det finns vissa gemensamma nämnare som man känner igen från listor över vad folk mest ångrar på sin dödsbädd: skulle varit mindre arg, skulle vågat mer, skulle sagt jag älskar dig om jag fick en andra chans.

I andra akten blir det rejält mycket mörkare. ”Diana, 21” ångrar att hon lärde känna sin före detta bästa vän och man förväntar sig ett rörande om än banalt kompisdrama som förklaring, men vad hon sedan berättar är hårresande. ”Jack, 41” säger att han har gjort många illa i sitt liv och jag hinner tänka OK, du har varit en dålig farsa eller liknande, innan det visar sig att han menar något mycket mer bokstavligt och våldsamt. 

Att hantera och göra teater av ett sådant dokumentärt material är förknippat med vissa risker. En är att det blir lyteskomik, att man lockas att skratta åt det ibland patetiska i spekulationerna om vad man hade gjort av sitt 2.0-liv. En annan är att det blir sensationslystet. 

För det mesta pareras de riskerna, mycket tack vare det respektfulla och engagerade skådespeleriet. Föreställningens många öden är nyfiket och träffsäkert utmejslade. Men ett gestaltningsval, där en ung transkvinna klär av sig samtidigt som hon berättar om sin komma ut-process, upplever jag som ytligt och olustigt – detta fokus på kroppen, avklädandet, är en förutsägbar trop när transpersoner ska skildras. Tillsammans med de ibland nästan manipulativa musikvalen utgör det föreställningens mindre övertygande moment. 

Detta fokus på kroppen, avklädandet, är en förutsägbar trop när transpersoner ska skildras.

Jag skulle tro att publiken och vad den tar med sig in i rummet, vilka grämelser och önskningar och erfarenheter, är rätt avgörande för hur allt landar. Man känner sig delaktig och aktiverad medan ”Vi som fick leva om våra liv” pågår, utan att egentligen göra någonting. Intresset och respekten för publiken som har präglat arbetet på Backa teater är kännbart, och mitt intryck av teatern har varit att den är tillgänglig i ordets bästa bemärkelse: välkomnande, intim, skarp och anspråksfull men inte elitistisk. Om det går att överföra de egenskaperna på nationalscenen ska bli spännande att se. 

Teater

Vi som fick leva om våra liv

Av Mattias Andersson

Regi Mattias Andersson

Scenografi och kostym Maja Kall

Koreograf Cecilia Milocco

Ljus Charlie Åström

Ljud och musik Jonas Redig

Mask Josefin Ekerås

Dramaturg Stefan Åkesson

Regiassistent Felicia Stjärnsand 

Statistregi/dramapedagog Karl Ekdahl

Backa Teater/Göteborgs stadsteater 

Ålder 15+

Speltid 2.35 t. 

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Hur skriver man så det låter bra? Två författare pratar ljudbok:

Jonas Karlsson och Martina Montelius: skriva så det hörs.