Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Teater: Kulturkolonialism

Hyperbolen är det stilgrepp som Mikael Niemi utnyttjar till övermått i sin roman Populärmusik från Vittula.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Med överdrifter och orgiastisk storvulenhet vill han kompensera Tornedalen för dess undanfösta placering i Sveriges yttersta periferi. Och nog gjorde han sig sedd och hörd - försäljningssiffrorna kunde vara påhittade av någon av romanens storskrävlare. Denna dubbla hyperbol, skrönans och framgångssagans, är två goda skäl att inte försöka göra teater av romanen. Film möjligen, men inte teater. För hur skulle en scenversion kunna gestalta textens måttlösa strävan efter berättarmässigt överdåd? Och varför skulle en teaterpublik nöja sig med en blek och tafatt illustration i rörliga tablåer av något den läst och gillat just för detta överdåd?

Ändå har det redan gjorts två försök. Teater Viirus i Finland var först med en version som jag inte har sett, men som åtminstone har förutsättningar för en idiomatisk tonträff. Idiomet är det tredje skälet till att Teater Västmanland borde ha satsat på en annan publikdragare att glädja ekonomidirektörerna med. Har man inte skådespelare som behärskar dialekten rycker man undan den autenticitet som är berättelsens botten. Tornedalingar som talar teatersvenska i Västerås för tankarna till en kolonialmakt som bestjäl ursprungsbefolkningen på pittoresk folklore. Från storsvenskt förtryck till mellansvenskt jubel i busken. Bra teater blir det förstås inte på sådana villkor. Regissören, tillika teaterchefen Magnus Bergquist har engagerat två Västeråskörer att agera massverkan för att något närma sig det där hyperboliska uttrycket, men det blir bara en vanmäktig kamp mot romansuggestionens övermakt. Det är när föreställningen inte försöker mäta sig mot romanen som det blir någorlunda acceptabel teater. Som i de mera lyriska partierna eller i den mörka bilden av det obarmhärtiga laestadianska bigotteriet. Och Jan-Erik Hagström är helt okej som huvudpersonen och berättaren Matti, den prydliga teaterdiktionen till trots.

FAKTA

MIKAEL NIEMI | Populärmusik från Vittula| Dramatisering Erik Norberg | Regi Magnus Bergquist | Scenografi Tommy Glans.
|Teater Västmanland, Västerås