Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Suveränt spektakel

Roxies stund på jorden. Lisa Nilsson omgiven av dansare. Foto: Petra Hellberg

Gunilla Brodrej ser Chicago stråla på Stadsteatern.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

CHICAGO

Av Fred Ebb och Bob Fosse

Regi och koreografi Roine Söderlundh

Översättning Calle Norlén

Stockholms stadsteater

Speltid 2.40 t.

Inte sedan den skrupelfria försvarsadvokaten Saul gjorde entré i "Breaking bad" har jag kapitulerat så totalt för en tvivelaktig lagvrängare. Dan Ekborgs Billy Flynn i "Chicago" har samma sorts cyniska gamla hjärta. Och han är bara en av de tvivelaktiga figurer som man förlåter allt i Stadsteaterns nya uppsättning av Fred Ebb, Bob Fosse och John Kanders musikal (1975). Calle Norlén ska ha en eloge för översättningen.


Det här ett verk som kräver och får publikens kärlek. Just för att publiken girigt sväljer den ena lögnen efter den andra blir den medverkande i den korrumperade tidsanda som musikalen speglar. Ett samhälle där rättsväsendet och mediernas alla ekvilibrister snurrar kring kvinnorna som tagit lagen i egna händer. Och det här är framför allt kvinnornas föreställning. Lisa Nilsson (Roxie), Sharon Dyall (Velma) och Kajsa Reingardts Mama Morton är de självklara stjärnorna, men persongalleriet rymmer den ena intressanta karaktären efter den andra, omöjliga att sammanblanda men samtidigt totalt samstämmiga i sin förhärdade omoral. Alla utom Fredrik Lyckes ömkansvärda äkte man Amos, som ingen ser och ingen bryr sig om och som gör ett rörande nummer av det. Som gamar slukar vi allihop med hull och hår, inklusive deras tillkortakommanden och krampaktiga önskningar om en stund i rampljuset.

Kostymprakten (Lars Wallin) och koreografin (Roine Söderlundh) tar andan av en, liksom den totala upplösningen av sanningen. Den här musikalen är så ekonomiskt, roligt och smart berättad, musiken så omväxlande och regin så tajt att det inte finns tillstymmelse till död punkt.


Filmen "Chicago" (2002) var visserligen bländande bra, men utan teaterdammet och den fysiska närvarokänslan tappar "Chicago" ett livgivande element. Musikalen lever och pulserar i symbios med salongen. Den är svaret på varför Stadsteatern ska spela musikal. Livet är, precis som texten lyder, en teater, ett spektakel. Dåraktigt, dekadent och alldeles, alldeles underbart.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!