Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Suverän scennärvaro och publiken i trance

Kerstin Avemo i ”La voix humaine”. Foto: Photo@Lennart Sjöberg
Kerstin Avemo och Joachim Bäckström. Foto: Lennart Sjöberg
Foto: OLLE SPORRONG

Kerstin Avemo i centrum när Göteborgsoperans David Radok sätter upp dubbelopera.

Lars Sjöberg kan inte minnas när han sist hade en sådan upplevelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | OPERA. Begreppet surrealism brukar få skilda tolkningar beroende på vem som tillfrågas. Själv upplever jag oförenliga element sammanfogade till en enhet, som en kemisk förening men ändå inte. För de ursprungliga elementen behåller sina personliga egenskaper, som när Salvador Dalìs hustru med ens kan förvandlas till Abraham Lincoln. Således inte heller en blandning vilken som helst utan i sig en helt surrealistisk skapelse.

Lincoln in Dalivision av Salvador Dali. Foto: Wikimedia Commons

Jag tänker inte riktigt på Bohuslav Martinus opera ”Julietta” (1938) som surrealistisk bara för att den tycks formad helt efter drömmarnas logik. Surrealism, som jag ser det, praktiserar dock regissören David Radok när han nu låter ett 45 minuters koncentrat av ”Julietta”, betitlat ”Nyckeln till drömmarna”, bilda förspelet till Francis Poulencs mera välkända solotragedi ”La voix humaine” (1959). 

Han har skapat sådan dubbelopera förut, mest lyckat för fyra år sedan när Béla Bartóks ”Riddar Blåskäggs borg” slutade i Arnold Schönbergs ”Erwartung”. 

Den här gången känner jag inte samhörigheten som lika bergfast i logiken. Vad som däremot griper tag i mig, fullständigt oförberett, skakar, drabbar är Martinus fantastiskt sköna musik, fast jag bekänner att inte riktigt hänger med i drömmarnas frivola handhavande med tid och rum. Vare sig nu Juliettas, Kerstin Avemo,  och Michels, Joachim Bäckström, kärlek är sann, inbillad eller bara önskad, övertygar den ändå som äkta surrealism. 

På min önskelista står härmed hela ”Julietta” i originalformen från 1938. Det var tydligen en av den annars litet ojämne Martinus bästa årgångar, när han även komponerade sin häftiga dubbelkonsert för 2 stråkorkestrar, piano och pukor.

Efter pausen intogs scenen helt av Kerstin Avemo och en gammal telefon med återkopplingar, överhörningar, felringningar och annat som hjälper till att driva en hopplös relation fram till oundvikligt självmord. ”Vox humana”, ”La voix humaine”, Den mänskliga rösten är en rafflande telefonmonolog där man aldrig får höra den svekfulle älskarens stämma, bara förstå hans reaktioner via orkesterns kommentarer.

Övertygande Avemo

Vad Kerstin Avemo gjorde av detta musikalisk-psykologiska virtuosnummer kan inte beskrivas. Det var något så överjävligt bra och övertygande att jag inte kan minnas när jag sist upplevde något liknande på en teater- eller operascen.  Om det ändå inte räckte, så är det inte hennes fel. Ett verk, där varje ord och varje nyans är så viktig, måste helt enkelt framföras på publikens eget språk. 

Att behöva följa med per textmaskin gör bara upplevelsen splittrad, och man tappar helt den hypnotiska koncentration som ”La voix humaine” kräver av oss. Vi får alla skäl i världen att hurra och stampa för Kerstin Avemo, men den stackars kvinna som Jean Cocteau och Francis Poulenc skapade kommer bort i hanteringen. Elisabeth Söderström gjorde den minsann på svenska, hon, fast det var på 1960-talet.

Förresten går det faktiskt att skippa Avemos suveräna scennärvaro och David Radoks suggestiva rumsinteriör och bara blunda och lyssna. Claire Levacher heter dirigenten, som försätter Göteborgsoperans orkester i ren trance av inspirerat skimmer. 

Opera

Trois fragments de Juliette

Av Bohuslav Martinu

Efter en pjäs av Georges Neveux

La voix humaine

Av Francis Poulenc

Libretto Jean Cocteau

Dirigent Claire Levacher

Regi och scenografi David Radok

Kostym Zuzana Ježková

Ljusdesign Přemysl Janda

Videodesign Dalibor Fencl

Göteborgsoperan

Speltid 2 t.

Lars Sjöberg är kritiker på Expressen Kultur.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!