Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Strindbergs dödsdans – i coronaförpackning

Jonas Sjöqvist, Sara Wikström, Lena B Nilsson och Andrea Paddington Edwards i ”Dödsdansen”.
Foto: Nadim Elazzeh / Folkteatern
Hanna Johansson.
Foto: HENRIK JANSSON

August Strindbergs klassiker ”Dödsdansen” spelas corona-anpassad i dubbel bemärkelse på Folkteatern.

Hanna Johansson ser en pjäs förlita sig på att igenkänning handlar om munskydd snarare än livets bitterhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När Folkteatern ger August Strindbergs ”Dödsdansen” utgörs publiken av lika många människor som skådespelarna på scenen. Eller ”scenen”: vi befinner oss inte i teaterns vanliga lokaler utan sitter ansikte mot ansikte på var sin sida om ett rum i ett kulturminnesmärkt hus på Stigbergstorget, alla på samma nivå, alla lika synliga. Vid några tillfällen bjuds man upp att gå genom rummet, byta plats med skådespelarna, slå sig ned i deras möbler. Det är pandemianpassad teater som inte känns ”anpassad”, utan som snarare, på ett innovativt sätt, utnyttjar begränsningarna för att skapa någonting intimt och eget. 

Magnus Lindmans bearbetning av pjäsen från 1900 förlägger triangeldramat mellan ett gift par och deras gäst till samtiden. Paret är isolerade i en bostadsrätt i stället för på en skärgårdsö, ringer Kry.se och gnabbas om munskydd. Knut, gästen, arbetar rentav för Folkhälsomyndigheten. Under en middagsbjudning (utan mat men med välutrustad drinkvagn) hamnar han mellan, över och under paret som avskyr varandra men, på samma gång, tycks hämta den lilla livsgnista som återstår i samma hat.  

De många covid- och nutidsreferenserna lockar till en del skratt, men blir snabbt tjatiga; mötet som skulle kunna uppstå mellan en människa i dag och ett relationsdrama från förra sekelskiftet hänger ju inte på om publiken kan relatera mer till att äta takeaway än makrill, utan på ensamheten, bitterheten, känslan av att livet är kort och besynnerligt. ”Dödsdansen” är som bäst när de känslorna bereds plats, som i sättet på vilket publikens kropp införlivas i föreställningen och i det fina spelet mellan Jonas Sjöqvists Knut och Andrea Paddington Edwards och Lena B Nilsson som Alice och Hedvig, fångna i ett kvartssekellångt och djupt dysfunktionellt äktenskap.

Lena B Nilsson och Andrea Paddington Edwards i ”Dödsdansen”.
Foto: Nadim Elazzeh / Folkteatern

Ja, Strindbergs Edgar har i Folkteaterns ”Dödsdansen” blivit Hedvig. Det hade kunnat vara en intressant intervention, men här verkar den ofärdig, ytlig. Jag famlar efter svaret på vad den vill säga eller göra; undersöka tropen om lesbiska förhållanden som av naturen trygga och utopiska, som författaren Carmen Maria Machado häromåret gjorde i sin memoarbok ”In the Dream House”? En möjlighet, men en som saknar förankring i vad som faktiskt gestaltas. Att låta äktenskapsdramat utspela sig mellan två kvinnor komplicerar dessutom dynamiken mellan Alice och Knut, som får drag av den slitna filmklyschan (Lisa Cholodenkos ”The Kids Are All Right” är väl det mest flagranta exemplet, men det finns andra) där den ena halvan av ett lesbiskt par bedrar den andra med en man. I en föreställning där många val är smarta och välfunna – särskilt gäller det, återigen, hur publiken och platsen aktiveras – framstår just detta som slumpmässigt och skissartat, som om översättningen Edgar-Hedvig inte gått särskilt mycket djupare än den att byta ut Knuts yrkestitel. Jag önskar att den hade hanterats med större engagemang.


TEATER

DÖDSDANSEN

Av August Strindberg

I en bearbetning av Magnus Lindman

Idé och koncept Anton Källrot, Ylva Olaison, Jonathan Silén

Medverkande Andrea Paddington Edwards, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Sara Wikström och Ylva Olaison

Regi Anton Källrot

Folkteatern

Speltid 1,20 t.


Hanna Johansson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes debutroman är ”Antiken”. 



Lyssna på Expressen nya mediepodd

https://embed.radioplay.io?id=83893&country_iso=se

Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind tar er med bakom kulisserna i medievärlden och fångar upp snackisarna. Varje vecka med en spännande gäst.