Storstilad komedi blir en rätt ruskig historia

RECENSION. Det sägs att Staffan Göthe skildrar det sönderfallande folkhemmet – jag har själv sagt det – men låter det inte mest som en kritikerklyscha? Visst är hans rollgestalter människor som på olika vis kommit i kläm i en samhällsutveckling där man inte riktigt vet vem som håller i taktpinnen, men det är alltid genom en språkets teatralitet han låter förändringen tala. 

”Detta är teater” som tågkonduktören utbrister mot publiken i pjäsen ”Den gråtande polisen” (1979) och Göthe var tidig med att låta populärmusik som till exempel Carolas ”Främling” skapa en förfrämligande stämning som sen blivit legio. Han har, lite som Lars Forssell på sin tid, skapat en egen plats i svensk dramatik som utmanar såväl ett sannings-och äkthetssökande á la Norén som idén att arbetarklass och landsbygd ska skildras socialrealistiskt. 

2003 kom en samling med 22 av Göthes pjäser: ”Lysande eländen”, titeln syftar på Carl Larssons benämning av de i Larssons tycke smaklösa hem han ville försköna. Kanske är det just det där som är lite fult, lite fel och misslyckat hos oss som Göthe intresserar sig för mest.

Första scenen är i bästa mening värdig en privatteater.

 I ”Rann heter egentligen något annat”, Göthes nyskrivna pjäs i regi av Carolina Frände på Uppsala stadsteater, finns alla dessa egenskaper hos huvudpersonen Rann, lågmält pregnant spelad av Sven Björklund (från Klungan). Rann bor inte helt legalt i ett ”kreativt center”, ett nedlagt sjukhus som snart ska bli bostadsrätter. Han är en änkling som mest vill göra intarsia-inläggningar, lyssna på franska schlagers och få vara i fred i Charlotta Nylunds fiffiga och luftiga träscenografi. 

Men det får han inte, för in stormar det milt sagt luriga paret Signe och Tyko – som egentligen heter något annat – och gör kaos. Första scenen är i bästa mening värdig en privatteater – Petra Brylander och David Rangberg är fenomenala på ett slags galen slap-stick-humor, Brylanders Abba-medley är en skrattfest och Rangbergs snubblande entré värdig Gösta Ekman.

I lokalen huserar också en danstrupp, där Susanne Gunnersen, Moa Silén och Jonas C Wahlström bildar fond, eller kör om man så vill, för trions sammandrabbningar. 

Det som börjar som en storstilad komedi blir allteftersom en rätt kuslig historia om två bedragare som utnyttjar en ensam man med dålig motståndskraft. Inte minst de förföriska manipulationerna från båda två är grymma. Tyko sniffar sig till att Rann gillar killar och Signe säger kallt: ”Du är för mycket folkhögskola för mig” när hon dumpar Rann. 

Regissören Carolina Frände skruvar upp teatraliteten mot opera och ragnarök. Det vi ser är en undergång inte bara för kulturhuset utan också för Rann. Hans smärta över parets empatilösa bedräglighet är denna – i ärlighetens namn lite ojämna – föreställnings vibrerande kärna. Det här är det slags smärta som ständigt återkommer hos Göthes rollgestalter; en känslighet, en vilsenhet av existentiell kaliber.

När så Rann i slutet står utklädd i en tokig teaterkostym, lurad och sviken av själva livet likt en inverterad Richard III, så blir det rent Shakespearianskt. 

Ett kungarike för – ja vad?

Detta är teater. 

Maria Edström är kritiker på Expressen Kultur.

Kulturens Magda Gad

Alex Schulmans attack på selfieministern Amanda Lind och Göran Perssons önskan om en bildad partiledare. Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius och Gunilla Brodrej.