Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Storartad comeback för Mats Ek på Parisoperan

Foto: ANN RAY
Foto: OPERA NATIONAL DE PARIS
Niklas Ek i Mats Eks koreografi av ”Boléro”. Foto: Ann Ray / OnP
Niklas Ek, Antonin Monié och Caroline Osmont i Mats Eks koreografi av Boléro. Foto: Ann Ray

Den senaste helaftonsföreställningen på Paris nationalopera är delvis en svensk angelägenhet.

Loretto Villalobos ser Mats Ek ösa på efter pensionen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är värmebölja i Paris, men inne i det magnifika Palais Garnier – Parisoperans dansscen – belägen i ett myller av trafik och människor är det svalt. Där, i sin vita linnekostym och hatt, fyller dansaren Niklas Ek ett bleckbadkar som står mitt på scenen med vatten. Hink för hink till det hypnotiska lunk som är Maurice Ravels ”Bolero”.  

Han för tankarna till en åldrig kuf – han som balanserar på gränsen mellan gaggig och genialisk – i sin fixa idé med att slutföra uppgiften. Mats Ek tillkännagav för fyra år sedan att han drar sig tillbaka för gott, men nu har han alltså gjort comeback med detta verk som sätter storartad punkt, eller kanske semikolon, för ett livsverk.  

Anekdoter i ett livsförlopp som sakta fylls, hink för hink.

Med på scenen är dryga tjugotalet dansare i svarta mjukisoveraller som adderar färg och innehåll till det pulsgivande badkarsfyllandet. Varje fras i musiken, varje stegring i dess crescendo illustreras av små koreografier i allt från solon till hela ensemblenummer – anekdoter i ett livsförlopp som sakta fylls, hink för hink. 

Det blir också ett par tillbakablickar i karriären. Första akten får vi se hans ”Carmen”, uruppförd av Cullbergbaletten 1992. Närmare handlingen i Prosper Mérimées kortroman hamnar Don José i fokus, här dansad av en temperamentfull Florian Magnenet. Marie-Louise Ekmans scenografi består av tre målade träpaneler med prickar och en statisk medicinboll. Till formen för panelerna tankarna till flamencokitschens solfjädrar, men de kan också vara skotthål som förebådar den kommande arkebuseringen. 

Amandine Albisson i ”Carmen”. Foto: Ann Ray

Till Rodjon Sjtjedrins omtolkning av Bizets opera blir det en livfull ”Carmen” där karaktärerna rör sig mer på ett idéplan än i en berättelse. Carmen, dansad av Amandine Albisson, har den typiskt Ekska spralligheten med en låg tyngdpunkt i kroppen. 

Escamillo (Hugo Marchand) är i sin tur formligen en explosion av virilitet och styrka med sina hopp och piruetter. Mest gåtfull är rollen M (Muriel Zusperreguy), som kvinnogestalt mest lik Micaela från operan, men med moderliga inslag. 

Hur mycket än paret stretas och möts är det som att det är någon annanstans han vill.

Titeln ”Another place” går att läsa på flera sätt om man översätter den till svenska. Närmast till hands ligger dock ”någon annanstans”. I en samling abstrakta scener ur ett äktenskap till Franz Liszts pianosonat i b-moll (Staffan Scheja vid flygeln) skildras ett pars konflikter och försoningar i en duett framförd av Ludmilla Pagliero och Stéphane Bullion). Och hur mycket än paret stretas och möts är det som att det är någon annanstans han vill. 

Han gömmer sig under en röd matta, lämnar scenen, rullar rätt ner i orkesterdiket eller tar sig ett krypin bakom ett rosa litet bord. Peter Freijs scenbild är i övrigt fullständigt naken och ett par scentekniker anmodas att samla ihop paret och deras bortkastade kläder och skor.

De är som ett par magneter som ömsom attraherar och stöter bort varandra. Rätt vad det är öppnar sig fondväggen och avslöjar en guldbeklädd teatersalong. Se, bakom livet är teatern, åtminstone för en teaterman som Mats Ek.  

Dans

CARMEN, BOLÉRO OCH ANOTHER PLACE

Koreografi Mats Ek

Bolero

Musik Maurice Ravel

Scenografi och kostym Marie-Louise Ekman

Carmen

Musik Georges Bizet¸ Rodjon Sjtjedrin 

Scenografi och kostym Marie-Louise Ekman

Another Place

Musik Franz Liszt

Scenografi och kostym Peter Freij 

Dirigent Jonathan Darlington

Opéra National de Paris, Paris

Speltid 2.10 t.

Loretto Villalobos är kritiker på Expressen Kultur.