Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Statistiken borde spelas upp på Sergels torg

Ur "Skillnadernas Stockholm". Foto: SÖREN VILKS
Annika Hallin, Allan Svensson, Johanna Lazcano och Zardasht Rad. Foto: SÖREN VILKS
Foto: MIKAEL SJÖBERG

Statistiken om ojämlikheterna i Stockholm talar sitt tydliga språk.

Dan Hallemar ser en nödvändig pjäs som kanske är bättre som text.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER. Pjäsen Skillnadernas Stockholm tar den torra tjänstemannaprosans och statistikens explosiva innehåll och lägger det framför oss. Pjäsen bygger delvis på en rapport från Stockholms stad om ett Stockholm med 133 stadsdelar, där skillnader i allt från förväntad livslängd, kariesangrepp och inkomst är så stora – och så växande – att det hörs kollektiva inandningar och nervösa skratt i en blandning av skam och hopplöshet i publiken när de läggs fram. 

Ängsliga tjänstemän

Ensemblen leker med tjänstemannarollens konforma ängslighet. Det är inte helt lätt att avgöra om det ens är teater. Har vi hamnat på en intern konferens för anställda på Stockholms stad? ”En ojämlik stad begränsar individens möjligheter att förverkliga det liv den eftersträvar”, säger en av tjänstemännen i gul löjlig skjorta. 

Detta återhållna, nästan banalt enkla, skådespeleri lämnar plats – de verkar ju så tråkiga – för att vrida fakta, statistik och forskning till först poesi: ”Och längre ut jobbar döden mer effektiv”. Skillnaden i livslängd mellan två stadsdelar är 18 år. Sedan kall humor: ”Din tandköttsstatus är din socialgruppskompass”. Runt en kärna av fakta, i en tid av post-fakta, klär Ellen Lamm och Eric Ericsons manus av stadens tunna skal av påstådd rikedom.

Surrealistisk trivseldystopi 

En surrealistisk trivseldystopi presenteras där glassbilen har tagit över all offentlig verksamhet. Så skildras den politiska handfallenhet som finns inför stadens ojämlikhet och den politiska medvetenhet som skapat den.

Det kan ta upp till tre generationer att byta plats i staden. Pjäsens sista ord är tålamod. Draperiet som skiljer oss från Sergels torg dras från. Skådespelarna ställer sig där utanför glasrutan. De försvinner in i tunnelbanesystemet med sina respektive tandkött. 

Kanske är det bättre som text än som teater. Men hur ska allt det här annars sägas när politiken förblir tyst? Statistiken borde spelas upp på torget utanför och på ljusskyltarna som visar tunnelbaneavgångarna tills skillnaderna inte finns längre.

Tålamodet borde vara slut.

 

 

Teater

Skillnadernas Stockholm

Av Ellen Lamm och Eric Ericson

Regi Ellen Lamm

Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Speltid 1 t

 

Dan Hallemar är kritiker på Expressens kultursida.

 

LÄS MER – Martina Montelius spelar Eric Ericsons spel "Välkommen till samhället" 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!