Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Operan som är värd ett inslag i ”Veckans brott”

Cavalleria rusticana. I mitten: Åke Zetterström som Alfio. Foto: Lennart Sjoberg
Pagliacci. Luthando Qave som Silvio och Ida Falk Winland som Nedda. Foto: Lennart Sjöberg
Pagliacci. Tomas Lind som Canio och Ida Falk Winland som Nedda. Foto: Lennart Sjöberg.
Annalena Persson som Santuzza. Foto: Lennart Sjoberg
Foto: OLLE SPORRONG
Cavalleria rusticana. Ensemble. Längst till höger Annalena Persson som Santuzza. Foto: Lennart Sjoberg

”Cavalleria” Rusticana och ”Pagliacci” erbjuder känslosam musik och spännande intrig.

Lars Sjöberg ser ett bra sätt att foga samman de två verken på Göteborgsoperan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA | RECENSION. ”Cav & Pag” är i engelskspråkiga kretsar en litet nedlåtande förkortning för dubbelprogrammet Pietro Mascagnis ”Cavalleria rusticana” och Ruggiero Leoncavallos ”Pagliacci”. Ett strävsamt par som på svenska brukar heta ”På Sicilien” och ”Pajazzo” i stället för det tänkbara och mera ordagranna ”Lantheder” och ”Gycklarna”. 

Här, mot slutet av 1800-talet gjorde verismen entré, den inriktning som hos operan motsvaras av de raka rörens 80-talsrealism hos litteraturen. Och rakare rör än i ”Cav & Pag” får man leta efter. Mascagnis musik flödar av känslostinna melodier som via öronen och solar plexus går rätt på tårkanalerna. Leoncavallos  är väl musikaliskt sett inte lika mycket att hänga i julgran, ärligt talat – det glittrar av wagnerska ledmotiv, som mest bara hänger där och sällan leder någonvart. Men Pagliaccis virtuosa intrig kompenserar med råge, värd både bättre musik och ett inslag i ”Veckans brott”.  

Stolt samproduktion

Göteborgsoperan presenterar stolt en samproduktion med Royal Opera House, Opera Australia och Bryssels La Monnaie. För regin står Damiano Michieletto och för exporterad iscensättning Rodula Gaitanou. Det var hon som förra året regisserade Strauss ”Ariadne på Naxos”, ett regikoncept med filmassociationer som tyvärr liksom stannade på halva vägen. 

 

 

Lite italiensk neorealistisk film finns med här också, mest i Cavalleria som börjar med en stillbild, fortsätter med en flashback och slutar där det började. Liksom i Stockholm för ett tjugotal år sen har båda operorna sammanfogats till en enhet. Pagliaccis olycksaliga kärlekspar finns med redan i Cavalleria, och i slutet av Pagliacci återkommer Cavallerias båda hjältinnor Santuzza och Lucia med en liten hoppfull stråle mot framtiden. Det är faktiskt effektfullt, när man väl bortsett från en haltande kronologik och några mindre förbryllelser. Men det är ganska taskigt mot mamma Lucia, som på det här viset mister både son och bagarpojk. 

Skrämmande självantändning

Att det sjungs och spelas magnifikt behöver inte sägas. Det här är standardverk som varje operahus med självaktning bör behärska. Kanske man ändå vill lyfta fram Anna-Lena Perssons Santuzza med hennes skrämmande självantändning och Mats Perssons lika otäcke som tragiske Tonio. Rosalind Plowright (!!), en gästande ikon gör avtryck som Lucia. 

Den virtuost hanterade vridscenen får intrigerna att löpa sömlöst, och på dirigentpulten står Pier Giorgio Morandi. Som han kan ingen blåsa liv i torra italienska noter, avväga ett fermat på nanosekunden när, teckna en crescendokurva med outhärdlig spänning till överväldigande kulmen. Spännande teater, okej för det. Men framför allt människor, relationer, passioner, mord och död formade i musik, skapade av musik. 

 

Opera

”Cavalleria Rusticana”

Av Pietro Mascagni 

”Pagliacci”

Av Ruggiero Leoncavallo

Dirigent Pier Giorgio Morandi

Regi Damiano Michieletto och Rodula Gaitanou

Scenografi Paolo Fantin

Kostymdesign Carla Teti

Ljusdesign Alessandro Carletti

Göteborgsoperans kör

Göteborgsoperans orkester

Speltid 3.10 t.

Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!