Som att få se sig själv dansa full på en klubb

RECENSION. Det är mycket rök att fånga för den som ska beskriva Roland Schimmelpfennigs konventionellt postdramatiska ”I natt blir allting annorlunda” som i fredags hade premiär på Kulturhuset Skärholmens scen. 

Det börjar med ord. Många ord. Framför allt substantiv, nästan allihop uppgrävda ur den moderna litteraturens stora schablongrav. Ensemblen säger typ ”ljuset”, ”skuggan”, ”natten” – och så vidare – och regissören Martin Rosengardten får det att se som en uppsluppen associationslek snarare än en poetisk ceremoni. 

Sedan blir det kul. 

Stycket är en gestaltning av nattklubben Discoteco Paraiso, en plats som är så väl dansgolv som himmel och helvete, naturligtvis vaktat av en dörrvakt som också är en hund, inte riktigt en helveteshund, han är enhövdad och blind, men suggestionen finns där. Som en gäckande möjlighet. Det är med sådana Schimmelpfennig jobbar här och den som någonstans i mitten börjar tänka på Walter Benjamins nionde historiefilosofiska tes känner sig kanske smart, men associationen blir aldrig nyckel, bara stoft. 

Självklart går det att tolka stycket stort, men det är runt själva de gäckande möjligheterna som allting kretsar. På det tomma scengolvets klubb rör sig en massa människor. En gammal ryss, 30 spanjorer, 5 bartendrar, 12 svenskar, en sjuttonårig flicka. Rollerna, om de nu är roller, kastas runt i ensemblen, skådespelarna glider in, men oftare ut ur dem. 

Manus är nästan befriat från direkt anföring, alltsomoftast vänder skådespelarna sig mot publiken och beskriver vad pjäsmänniskorna gör i en sorts illusionsbrytande, fatiska utrop. Och eftersom de är på en nattklubb och gör grejer som man av uppenbara anledningar gör på en nattklubb, blir det härligt. Och kul. Premiärpublikens många tonåringar verkar ha roligast av alla. 

Någon pretention på att gestalta psykologiska djup finns knappast. Ibland bryter man i stället ut i dans, synkroniserad eller den berusade sort som jag helst slipper inse att någon har sett mig begå – kroppar som virvlar i meningstom fruktbarhetsrit. Som gäckande möjligheter. 

Det är ju vad en nattklubb är. Paradis, helvete och löftet om något som kanske, kanske inte infrias. Rök som man kanske bäst fångar just så här, i en knapp timmes mousserande hopp om musik som dunkar, stroboskop som fladdrar och ett äventyr lika stort och totalt som gäckande och tomt. 

Gå och se den. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

Lunch med Montelius – ”Gröna Lund”

Så blir journalistik terapi, så riggas ”Gift vid första äktenskapet” och så gick det till när Gunilla intervjuade Lasse Berghagen. Dessutom: en inbjudan till Ninna Prage.

Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.