Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sluta oroa er för att teatern kommer dö

Hamlet II: Exit Ghost; Ofelia, Linda Ritzén, håller den klassiska dödskallen i sin hand.Foto: JÖRGEN DAHLQVIST / GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL

Nu varnar röster för att den streamade teatern kommer att ta över efter pandemin.

Nisha Besara efterlyser en stadigare tilltro till den egna konstarten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT. Journalisten och kulturskribenten Kristina Lindquist skriver i DN att scenkonstinstitutionerna som har börjat sända sina uppsättningar digitalt under coronakrisen tar en politisk risk, eftersom ”någon kommer att upptäcka att den där ’streamade’ scenkonsten verkar kolossalt billig”. Regissören och dramatikern America Vera-Zavala skriker euforiskt ”Ja, jaaaa, jaaaaaaaa EXAKT” på Facebook och delar Lindquists text. Flera andra verksamma inom scenkonsten – liksom Lindquist och Vera-Zavala mina vänner och personer jag respekterar högt – känner oro och bekräftar varandra i olika diskussioner i olika forum. Regissörer, dramatiker, sångare och dansare ropar: ”Vi går i en fälla, politikerna väntar bara på tillfället att slakta vår konstart, vakna upp och gör. Det. Inte.” Det vill säga: Sänd inte scenkonst digitalt.

Det borde finnas ett större självförtroende och en stadigare tilltro till den egna konstarten.

Jag betraktar den här ängslan och känner tydligt igen den från min tid som VD för Unga Klara, nationell scen för barn och unga. När jag mötte den då, i olika sammanhang i scenkonstsverige, tänkte jag ofta att det borde finnas ett större självförtroende och en stadigare tilltro till den egna konstarten. Dit verkar man alltså inte ha nått nu heller.

För nej, de digitala sändningarna av olika scenkonstföreställningar kommer inte att ersätta de fysiska mötena på de fysiska scenerna. Precis som Kristina Lindquist skriver, så är det två helt olika upplevelser, två helt olika konstformer att sitta i en scenkonstsalong och uppleva, jämfört med att sitta i sin soffa och glo i en skärm. Det finns en anledning (eller flera) till att vi även efter tv:ns intåg i var mans och kvinnas hem fortsätter att bege oss till scener och salonger för att insupa scenkonst. Även efter att teveserier har tagit ett järngrepp kring våra liv, så lever och frodas teatern, operan och dansen. Scenkonsten har överlevt i tusentals år – den kommer att överleva även samhällsomvälvande fenomen som coronapandemi och digitalisering.

Well, honey, that ship has sailed.

Men de som jobbar mitt i den är oroliga. Räddhågsenheten tar sig olika uttryck. Under min VD-tid hörde jag gång på gång saker som att scenkonsten måste vara en motvikt till anglofieringen av det svenska språket eller att scenkonsten måste motverka digitaliseringen som gör att människor tillbringar allt mer tid framför sina skärmar. Well, honey, that ship has sailed. Istället för att hålla emot något som redan har passerat, borde scenkonsten morska upp sig och förhålla sig till sin samtid med ett starkare självförtroende.

För de politiska beslut som i ett svep kommer att ta bort all scenkonst och ersätta den med taffligt filmade teaterföreställningar för att det är billigt – de kommer inte att komma. Vilken kulturminister som helst från vilket parti som helst skulle göra det till en kabinettsfråga om det ens började naggas på scenkonstens existens på det sättet. Det är förresten sällan kulturministrarnas intresse eller engagemang för kulturen som det är fel på, snarare är det finansministrarnas stenhårda grepp kring plånboken och statsministrarnas bristande intresse för saken som leder till att kulturen inte får mer pengar eller stöd än den redan får. 

Inte ens om vi (hua) skulle få en Sverigedemokratisk kulturminister.

Men att tro att en fixering vid sunda statsfinanser och bristande politiskt intresse skulle leda till så radikala beslut som en del nu verkar rädda för, är att göra det lite för enkelt för sig själv. Det är helt enkelt inte särskilt troligt att scenkonsten skulle utraderas för en inspelad sämre kopia – inte ens om vi (hua) skulle få en Sverigedemokratisk kulturminister.

Så jo, till skillnad från Kristina Lindquist, tror jag att den politiska viljan till ett dynamiskt teaterliv på goda grunder kan tas för given (däremot inte avsaknad av klåfingrighet och det armlängds avstånd som just i dag är rådande paradigm). Det är inte vilja att döda scenkonst medelst digitalisering som leder till politiska beslut som står i vägen för att scenkonsten ska kunna frodas än mer. Det är den egna bristen på självförtroende och känsla för samtiden som kan leda till att scenkonsten kan komma att föra en tynande tillvaro just här just nu. 

 

 

Nisha Besara är skribent på Expressen Kultur och före detta vd för Unga Klara.