Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Slott i Sverige / Dramaten

Johan Hilton dyrkar en korkad slottsfru på Dramaten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

SLOTT I SVERIGE | Av Francoise Sagan | Översättning Birgitta Hammar | Regi Jenny Andreasson | Dramaten, Stockholm | Speltid ca 2.50 t.

I Jane Eyre som spelats på Dramatens lilla scen i vinter har en galen före detta hustru stuvats undan i ett rum på godsvinden, död för världen.
En lika skogstokig - och dessutom rätt korkad - första hustru rusar nu omkring på samma scen i Jenny Andreassons iscensättning av Francoise Sagans debutpjäs Slott i Sverige.
Kvinnans karl, slottsherren Hugo (Magnus Ehrner), har i gammal god patriarkal tradition tröttnat på sin fru Ofelia och, precis som Jane Eyres mr Rochester, arrangerat hennes död samt hållit henne gömd för att kunna gifta om sig med ett yngre exemplar.
Denna dramatiska historia utgör egentligen biintrig i Sagans märkliga och kolsvarta konversationskomedi om en degenererad adelssläkt som bedrar, ljuger och saboterar för varandra för sitt höga nöjes skull, som vore det hela ett slags perverterat sällskapsspel.
Ändå förvandlas den på något sätt till föreställningens mittpunkt. Det beror i hög grad på Hulda Lind Jóhannisdóttirs oemotståndliga porträtt av den arma Ofelia. Så fort hon visar sig på scenen formligen tuggar hon i sig publikens fokus med sin debilt klumpedunsiga och Skurtpipande uppenbarelse.

Tack och lov, höll jag på att skriva, för i övrigt är Slott i Sverige en alls inte misslyckad men åtminstone lite slirig föreställning. Andreasson går loss på Sagans rätt ihåliga moralitet med en stiliserad och välkoreograferad estetik som förvandlar en redan skissartad personteckning till pappersfigurer. Den markerande spelstilen och det bitvis hurtiga fars-tempot tar bitvis över och dominerar helt ju mer Sagans text trampar vatten och excellerar i förment underhållande sarkasmer.
Inte för att det drabbar den påfallande komediglada ensemblen i någon högre utsträckning. David Mjönes är underbar som Valmontcynisk lätting med uppenbar incestuös dragning till Rebecka Hemses temperamentsfulla och bottenlöst trolösa yngre syster Eleonor. Omid Khansaris kärlekskranka Fredrik är en lätt efterbliven Kalle Anka som pendlar mellan barnslig uppsluppenhet och svartsjuka vredesutbrott.
Men det är, som sagt, Hulda Lind Jóhannisdóttir och - inte minst - Malin Eks matriark till slottsfru som bär föreställningen på sina axlar med sitt virtuosa komedispel. Enbart Eks fjäderlätta tajming och obehindrade kast mellan adlig värdighet och groteska rytande utfall är värd teaterbiljetten.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!