Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Slamporna får inte vara Lucia i Laxfors

Albert Strömming (Albert Herring) - Ole Aleksander Bang Nadja Wassberg, konditorbiträde (Nancy) - Rebecca Fjällsby Kent, charkbiträde (Sid) - Hannes ÖbergFoto: Mats Bäcker
Luciatåget i ”Albert Herring”.Foto: Mats Bäcker

Igår hade ”Albert Herring” premiär på Värmlandsoperan.

Gunilla Brodrej undrar om det verkligen var nödvändigt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Det här var trevligt” säger folk och går hem från Värmlandsoperan. Nej, folk. Tenoren Ole Aleksander Bang gjorde en habil titelroll. Såtillvida var det trevligt. Men inte var det någon operaupplevelse man vill skriva hem om.

Faktum är att det här var några av de långsammaste timmar jag upplevt i ett operahus på flera år. Vilket till viss del berodde på att det som utspelades på scenen skulle föreställa roligt. Men den enda gången hela publiken skrattade på riktigt var när en tärna i föreställningens Luciatåg svimmade. 

Benjamin Brittens komiska opera (1947) handlar om hur den kuschade Albert Herring i det bigotta Loxford ofrivilligt blir utnämnd till Majkung när ingen flicka anses oskuldsfull nog att bli Majdrottning. I Karlstad har operan uppdaterats till att handla om en Albert Strömming som ofrivilligt blir utnämnd till Lucia i Laxfors. Eftersom man inte kan välja någon av tjejerna för att de på ena eller andra sättet anses vara lösaktiga ”slampor”. 

Den enda gången hela publiken skrattade på riktigt var när en tärna i föreställningens Luciatåg svimmade.

Ambitionen med denna bearbetning av Dan Turdén är att driva med fenomen som är bekanta för samtidspubliken. Referenser vi har i kroppen. Det är ju då det kan bli roligt. Men premissen här är så konstig och fortfarande så kvar i sin viktorianska gammelmylla att den helt enkelt skär sig mot det moderna samhälle som signaleras genom en påse från Ica Maxi. Dessutom är den gamla översättningen av Styrbjörn Lindedahl så omusikalisk att det är oförskämt mot Brittens fyndiga och omväxlande partitur. 

Mellanspelen utgör därför små oaser av fullkomligt rimlig musikteater med kammarorkestern från Värmlandsoperan dirigerad av Johannes Gustavsson. Då hörs raffinemangen. Så också när Rebecka Fjällsbys Nadja så inkännande vackert klandrar sig själv för Albert Herrings olycka. 

Och när tenoren Jonas Durán, i egenskap av nån kommunal ordförande, orerar om att vara i framkant genom att ”normkritiskt” ha valt en manlig Lucia och gratulera denne med några floskler och en litografi av Lars Lerin. Då är man plötsligt och nosar på en samtid av kommunalt varumärkesbyggande som är rolig på riktigt. 

Men det varar tyvärr bara några minuter. Den här strömmingen borde ha legat kvar i sin burk.

Opera

Albert Herring

Av Benjamin Britten

Libretto Eric Crozier efter en novell av Guy de Maupassant

Dirigent Johannes Gustavsson

Regi och översättning Dan Turdén

Översättning Styrbjörn Lindedal

Scenografi och kostym Kari Gravklev

Ljusdesign William Wenner

Mask och peruk Elisabeth Näsman

Wermland Opera

Speltid 2.40 t.

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur