Skilsmässoopera som liknar skolpjäs

Kammaroperan ”Kärlekskriget” baserad på Ebba Witt-Brattströms ”Århundradets kärlekskrig” om skilsmässan från Horace Engdahl är en fullständig pulverisering av Engdahls alter ego ”Han”. Den tölpigaste Kulturmannen to rule them all (eller i alla fall Stockholm).

Horace Engdahl inte på premiären

Är han på uruppförandet i Vattnäs konsertlada? Nej, så klart inte.

”Århundradets kärlekskrig” har på kort tid hunnit bli både pjäs på Kulturhuset Stadsteatern och nu opera av kompositören Paula af Malmborg Ward med libretto, scenografi och kostym av Mathias Clason och regi av Niklas Hjulström.

LÄS MER: Ebba Witt Brattström om kärlekskriget med Horace Engdahl 

Det är kul med korta puckar i en annars tungrodd operabransch. Superalten Anna Larsson och Göran Eliasson som skapat konserthuset vid Orsasjön är bra på det. Men här hade man tjänat på att ta sig mer tid: för genomarbetning, rensning, ja, riktning.

Hängivna sångare och musiker

Först kan man dock konstatera att sångare och musiker jobbar hängivet ner till minsta maracas och att det låter riktigt bra, i alla fall så länge man sjunger. För verket lider av alldeles för många talrepliker med air av skolpjäs. Men man har också gjort ett smart drag i att lägga till en rollfigur till relationsdramats högborgerliga diskbänksmiljö. Hemhjälpen Ivona (sopranen Amelia Jakobsson) är ny kommentator till det straighta, vita kulturäktenskapets sönderfall. Föreställningens hjältinna som i svarta lädershorts brister ut i tokilsken vansinnesaria i makarnas kök innan hon säger upp sig. 

”Skärp er!”, typ.

Vilket ju är vad man rätt ofta vill säga till de evighetsgrälande ”Han” och ”Hon” både när man läser boken och ser operan. För ”Århundradets kärlekskrig” är å ena sidan en bok av dialoger som vibrerar av musik, av att vilja bli tonsatt. Å andra sidan – är det egentligen en bra bok? Eller är den mer intressant för att alla i en viss grupp pratade om den?

Witt-Brattström citerar Wagner

Det finns ett gestaltningsproblem i Witt-Brattströms ständiga litteratur- och operareferenser som även tagit sig in i operan där de musikaliska lånen är många och ibland elegant inpusslade i Malmborg Wards orkesterväv men ofta bara citat. Rakt av.

Någon säger ”Tristan” på scenen och så kommer Wagners Tristanackord. Och i stället för att skriva nya sånger som fastnar, vilket Malmborg Ward egentligen är jättebra på, kommer italienska operaörhängen ur Anna Larssons mun. Resultatet blir platt. Och återigen ett tecken på att tiden varit för knapp.

LÄS MER: Finns det fortfarande män som är såhär? 

Det blir ändå några av de där lysande absurda Malmborg Ward-ögonblicken, som när slagverkaren Tobias Rondin spelar på prasslig plastpåse eller Larsson brer ut orden ”jävla fitta” som på en designerbricka och avslutar med ett tonsatt ”Ta-daaa!”. Det är kanske också enda gången hennes ”Hon”-karaktär får en förhöjd gestaltning bortom det vardagliga och blir desto mer drabbande. För hur svinaktig Arvidsons ”Han” än är, är han en så mycket tacksammare operafigur i all sin tragikomiska patetik med en stämma som går från basigaste bas till löjligaste falsett och tillbaka igen.

Detroniseringen av kulturmannen

Visst är det en detronisering. Men rollen gör honom paradoxalt nog också ”evig”. Och ännu mer scenljus på patriarkatet var väl knappast meningen.

LÄS MER: Ebba Witt-Brattström tar strid för kvinnorna

Hanna Höglund är medarbetare på Expressens kultursida.

Fotnot: Föreställningen kommer också spelas i Västerås och Stockholm under kommande säsong.