Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sjöberg: Förstklassiga insatser i Otello

Rörande. Richard Bauer (Otello) och Kamila Benhamza (Desdemona).. Foto: Andreas Hylthén

Operamusik, om än aldrig så vacker, har inte sin huvudsakliga uppgift att berätta vad som redan står i texten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Opera

Av Guiseppe Verdi

regi William Relton

Opera på Skäret

 I så fall kunde vi nöja oss med Puccini. Operamusik skall uttrycka det som texten INTE säger. Giuseppe Verdi behärskade den konsten suveränare än de flesta, inte minst i "Otello". Som när musiken berättar för oss att Cassio fyllnar till, inte Cassio själv. När Otello är så upprörd att han inte finner melodin till sin hämnd utan bara hackar på en och samma ton fast både orkestern och Jago hjälper honom på traven. Eller när Desdemona får tillbaka sin kärleksmelodi som ren örfil när Otello kallar henne hora.

Elaka tungor säger att Verdis "Otello" blev ett storverk bara för att Shakespeares "Othello" varit italiensk opera från början. Vi kan leka att Shakespeare på ett eller annat sätt fått kännedom om de harmoniska nydaningar som det tidiga 1600-talets florentinare som just utvecklade till operakonst. Men i verkligheten var det nog så att hans vålnad kom på visit till Arrigo Boito, Verdis briljante librettist, som tycks ha anat musiken i förväg.

För 14 dagar sedan hade jag glädjen att se Verdis & Boitos andra mästerstycke, "Falstaff", realiseras på en svensk operascen - Läckö - med den proffsigaste spel- och sångarglädje. Och nu sker samma mirakel på Skäret, den akustiskt magnifika bergslagsladan dit man hittar med avancerad GPS eller gammaldags komfortabelt SKÅJ-tåg.

"Otello" är en utmaning förbehållen de stora operahusen. På Skäret är man väl medveten om riskerna med att anlita alltför unga och oprövade krafter och slår därför på stort med artister i full internationell karriär, till och med så att det räcker till dubbelbesättning av konstellationen Otello-Jago-Desdemona. Söndagens premiär nr 2 ställde även krav utöver de sceniska och sångliga prestationerna, nämligen is i magen under tre akters rullande åskattacker och smattrande regnskurar som trots extra artilleri inte lyckades knäcka Kamila Benhamzas fina "Ave Maria". Marcello Mottadelli dirigerade med den rätta italienska föreningen av tryck och trygghet och lyckades också återställa sång och aktion efter ett äventyrligt strömavbrott med black-out.

Regissören William Relton hyllades vid applådtacket av körens "Viva William"! Han gav oss Verdi komprimerad och renskalad, i stram scenografi och kostymering, varken cypriotiskt 1400-tal eller något annat, allt i en personregi av perfekt avvägning mellan sceniskt och musikaliskt tempo.

Här sågs inte en enda gammal bedagad operapose men heller inte något försök att lura i oss att opera är något slags TEATER som vi alltför ofta drabbats av de senaste decennierna. Opera är ett slags musik, och inte sedan salig Götz Friedrichs dagar har jag sett någon åskådliggöra detta bättre än Relton.

Otello själv, den mest omänskliga av tenorroller, axlades av brasilianaren Richard Bauer. Jo, jag vet. Placido Domingo gjorde den år efter år, överallt. Bauer gjorde den på hans nivå, och om det så bara skedde en gång, på Skäret i söndags, så var jag i alla fall där.

Och jag grät.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!