Reality är sexigt.
Det behöver man inte vara ledamot i Akademien för att inse. För närvarande undersöker snart sagt varenda svensk konstnär sambandet mellan fiktion och verklighet. Alexander Ahndoril retade exempelvis nyligen slag på Ingmar Bergman med romanen Regissören och för någon vecka sedan hade Sara Stridsbergs tolkning av Valerie Solanas öde premiär på Dramaten.
Förmodligen vill inte
regissören och dramatikern Mattias Andersson vara sämre - han har onekligen näsa för trender - när han på Angeredsteatern i Göteborg nu sätter upp sin The mental states of Gothenburg. På papperet ser det ut som det brukar göra i sådana här sammanhang: underlaget utgörs av ett antal djupintervjuer med tio slumpvis utvalda twentysomethings från flashiga Askim till sunkiga Biskopsgården. Samtal som därefter gestaltas av ett gäng hyfsat okända skådespelare. Resultatet är dock allt annat än ordinärt. The mental states är rentav en av de bästa teaterdokumentära - visserligen en oxymoron i sig - uppsättningarna som spelats sedan Moíses Kaufmans The Laramie Project. Jämförelsen är inte så halsbrytande som den kan tyckas.
Precis som hos
Kaufman transformeras nämligen autentiska och rätt vardagliga funderingar över individuella problem och attityder till en tillståndsbetraktelse över ett allt mer differentierat samhälle där våra fundamentala likheter, trots allt, har förmågan försätta berg. Ändå är det inte denna berättelsens kärna, eller ens Anderssons säkra regihandlag, som imponerar mest, utan den totala fingerspetzgefühl som ensemblen känner för materialet. Samtliga, ja samtliga, rollporträtt är så väl utmejslade att luften i salongen tjocknar av ambitioner, drömmar och förhoppningar redan i pjäsens tyst generade inledningsscen. Och därmed är teaterhösten i Göteborg räddad innan den ens hunnit börja.