Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Ringaren i Notre Dame" för hela familjen

Martin Redhe Nord som Quasimodo och Marsha Songcome som Esmeralda Foto: Mats Bäcker
Martin Redhe Nord som Quasimodo. Foto: Mats Bäcker
Marsha Songcome som Esmeralda Foto: Mats Bäcker
Martin Redhe Nord som Quasimodo. Foto: Mats Bäcker
Foto: PRIVAT

Disneys "Ringaren i Notre Dame" bjuder på spektakulär scenshow.

Hanna Johansson känner hur det mullrar i bänkraderna på Göteborgsoperan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MUSIKAL | RECENSION. Disneyfilmen "Ringaren i Notre Dame" kom 1996 och hade allt ett lillgammalt barn kunde önska sig: sexig katolsk stämning, pampiga körer, talande stenfigurer och en lättsmält sensmoral som kan sammanfattas med att det är skönt att vara sig själv.

Den här versionen av Victor Hugos 1800-talsroman ligger till grund för musikalen som nu spelas på Göteborgsoperan, som hade premiär i Fredericia och Köpenhamn 2016 och 2017. Den danska regissören Thomas Agerholm hävdar att han har skruvat upp mörkret en smula, men den glättiga Disneystämningen är i stort sett bibehållen. 

I ett datorspel

Till stor del beror det på Benjamin La Cours intrikata scenografi där Led-skärmar skapar en illusion av storslagna solnedgångar eller av att rusa upp för Notre Dame-katedralens klocktorn medan det mullrar i bänkraderna. Det känns ibland som att befinna sig i ett datorspel. 

Då blir tyvärr kontrasten desto tydligare när andra delar av produktionen inte flyter på lika smidigt. I den talade dialogen landar inte alltid replikerna rätt och det uppstår märkligt långa pauser där det enda man hör är skådespelarnas tunga myggade andning. Och trots speltiden på nästan tre timmar är tempot lite ojämnt med avsnitt som nästan hastas förbi.

Ensemblen lyser

Men i sångnumren med Alan Menkens musik – dels från 1996, dels en hel del nyskrivet – lyser ensemblen. Marsha Songcomes Esmeralda är salt, men också desperat frihetstörstande. Martin Redhe Nord spelar Quasimodo med hjärtskärande naivitet. Och barytonen Joa Helgesson gör Frollo till en manipulativ och charmig skurk som sjunger om religiöst tvivel i det pampiga numret ”Elden”.

 

 

I Frollos och Quasimodos relation återspeglar sig möjligen det där mörkret som Agerholm talar om. Föreställningens prolog låter oss veta att ärkediakonen och den puckelryggige ringaren är släkt: Quasimodo är son till Frollos bror Jehan, som han inte förmådde skydda från världsliga frestelser, och det finns en ärlig ömhet i hans försök att sona för detta brott. Men hans omsorg övergår i övergrepp när han pratar med Quasimodo som en elak pojkvän: jag kanske behandlar dig illa, men det är ingenting mot vad alla andra kommer göra om du någonsin lämnar mig. Helgesson och Redhe Nord spelar övertygande ut denna komplexa dynamik.

Pompösa känslouttryck

Bortsett från detta psykoanalysmaterial är det starka på gränsen till pompösa känslouttryck som dominerar "Ringaren i Notre Dame". Det slutar förvisso inte lyckligt för våra hjältar, men detta är ändå vad man skulle beskriva som en upplevelse för hela familjen. En sevärd sådan för den som vill återvända till sitt inre skräckromantiska barn. 

 

 

Musikal

Ringaren i Notre Dame

Av Alan Menken (musik) och Stephen Schwartz (text) 

Efter Victor Hugos roman

Dirigent Alexander Hanson

Regi Thomas Agerholm

Scenografi och ljusdesign Benjamin La Cour

Originalkoreografi Lynne Kurdziel Formato

Assisterande koroegraf Kristen Brooks Sandler

Dirigent Bjorn Dobbelaere

Videodesign Thomas Agerholm, Benjamin La Cour och Jakob Bønsdorff Eriksen

Kostymdesign Anna Juul Holm

Göteborgsoperan

Speltid 2.50 t.

Hanna Johansson är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!