Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Samvetsprövningar

Sven Boräng tror sig veta hur man förbättrar världen. Foto: Peter Westrup

Man skulle kunna tro att de båda dramatikerna Mattias Andersson och Kristian Hallberg stod i någon form av telepatisk kommunikation med varandra.

Ett halvår efter Anderssons "Acts of goodness" på Backa teater i Göteborg har Hallbergs "Vilja väl" premiär på Malmö stadsteater i regi av Marie Parker Shaw.

Båda pjäserna bygger dessutom på insamlade intervjuer och berättelser.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

TEATER

VILJA VÄL

Av Kristian Hallberg

Regi Marie Parker Shaw

Malmö stadsteater, 1.30 t.

Men där Andersson använder sig av intervjuer från hela Europa, begränsar sig Hallberg till Malmö. Intervjuerna är gjorda av stiftelsen Framtidsgenerationen inom projektet "Malmö – the true story" som samarbetar med stadsteatern. Och där Andersson låter pjäsen behålla sin dokumentära karaktär, har Hallberg använt intervjuerna som underlag för att skapa fiktiva gestalter som interagerar med varandra.

Medan "Acts of goodness" lämnar vittnesbörd om enstaka goda handlingar, riktar "Vilja väl" in sig på det prekära och penibla själsfält som går under namnet samvete, och ansluter därmed till Hallbergs pjäs "Variation" som spelats på Teater Galeasen i Stockholm tidigare i år och också satts upp av Radioteatern.

 

De svenska samvetena utsätts ju numera för upprepade dagliga prövningar i form av de romska tiggarna på våra gator. Och det är i Hallbergs pjäs just en tiggerska i en nästan stum roll som är lackmuspappret, vilken fäller utslaget om de övriga åtta rollgestalternas sanna karaktär, oavsett vilka förgyllda självbilder de håller sig med.

Två av dem är Greenpeaceaktivister, två jobbar på Myrorna. Sven Boräng Hugo är avknoppad från huvudrollen i "Variation", en världsförbättrare som tillrättavisar andra, men ständigt snärjer in sig sina egna fördomar. Göran Dyrssens Ankan, busschaufför och transvestit, odlar sitt utanförskap vid sidan om sin islamofobi. Jennifer Amaka Petterssons Meja sårar sin flickvän, när hon skänker hennes kärleksgåva till tiggerskan.

 

I en rad korta scener som avlöser varandra i rask takt – alltmedan skådespelarna ständigt grupperar om de fyra lyktstolparna, skateboardrampen och elskåpet i Annika Carlssons scenrum – växlar konstellationerna och konfrontationerna i takt med publikens sympatier, en publik som premiärkvällen domineras av ungdomar i samma ålder som flertalet rollgestalter. Jag antar att många av dem har bidragit med berättelserna som är pjäsens underlag.

Det är en livlig och rivig föreställning, men att se den som en ren ungdomspjäs är att undfly sitt vuxenansvar. Hallberg ställer frågor som egentligen riktar sig mera till oss som har skaffat större makt över våra liv.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!