Sagooperan påminner om både Disney och Wagner

RECENSION. Världens kortaste Wagner-opera har den kallats, Engelbert Humperdincks ”Hans och Greta” (1893), nu med premiär på Norrlandsoperan i Umeå. Och visst, Humperdinck var nära den store mästaren under dennes sista levnadsår, och likheterna i det musikaliska anslaget är slående. För att inte tala om själva tematiken – bröderna Grimms samlande av den tyska sagoskatten går hand i hand med den nationalromantiska ansträngningen. Således blir tonsättandet av en folksaga en lightversion av ett mastodontverk som ”Nibelungens ring” med forntysk hjälteepik som förlaga.

Men den tyska romantikens kulturpolitiska projekt åsido så är ”Hans och Greta” en saga som älskats världen runt i många generationer. Det tar regissören Stina Ancker med team fasta på i denna uppsättning som fokuserar på det drömska och fantasifulla. Inte för att de realistiska inslagen saknas – den jovialiske men försupne fadern (Anton Eriksson) och pantflaskesamlande modern (Åsa Jäger) är som en nidbild av en underklass i ett hus byggt av tomma PET-flaskor. Och det är nog ofrånkomligt. Mycket av första akten kretsar kring fattigdom och svält med barnens fantasier om alla läckra maträtter de ska mätta munnen med.

Som en nidbild av en underklass i ett hus byggt av tomma PET-flaskor.

Ändå dominerar sagoanslaget redan från första stund. Annsofi Nybergs skog ringlar sig på höjden och djupet med kantiga träd som med William Wenners ljussättning är både magiskt inbjudande och trolskt läskig. Bevingade féer med sagoböcker introducerar oss till denna magiska värld som befolkas av sömnmalar och änglar, men också hemska barnätande häxor. 

Mycket av första akten kretsar kring fattigdom och svält med barnens fantasier om alla läckra maträtter de ska mätta munnen med.

Syskonparet Hans och Greta sjungs av de unga stjärnskotten Elisabeth Leyser (mezzo) respektive Linnea Sjösvärd (sopran), som med en påtaglig utstrålning av syskonkärlek kivas och retas med varandra. Tvåstämmigt är de som bäst, som i Aftonbönen, framförd med den oförfalskade naivitet som barnatron härstammar från.

Den verkliga showstoppern är förstås Susanna Levonen som Häxan – en over the top-diva som bor i ett hus av marsipan och karameller. Hennes sång är en sorts röstpastisch till den wagnerianska dramatiska sopranen och samtidigt en systersjäl till Disney’s mest älskade skurkinnor: Ursula eller Cruella de Vil. ”Knister knaster fluga, vem knaprar på min stuga”? undrar hon före sin entré. Den svenska översättningen av librettot förtjänar ett särskilt omnämnande som med sina ljudhärmande fraser och ordrika rim blir en smällkaramell av språkglädje.

Norrlandsoperans orkester håller igen under Anja Bihlmaiers ledning och spelar tämligen dämpat. Det uppstår en sorts välgörande balans som inte skymmer utan tvärtom framhäver det som sker på scen. Barnpubliken kan behålla koncentrationen under denna helaftonsföreställning. Liksom vi vuxna som har barnasinnet i behåll och ibland föredrar en söt sockerpärla framför Wagners tunga trerättersmiddagar.

Loretto Villalobos är kritiker på Expressen Kultur.

I tv-spelaren ovan visas ett samtal från Bokmässan där Lars Lerin pratar om sin nya barnbok ”Trollet är inte hemma”. Moderator: Gunilla Brodrej