Så mycket har jag sällan hört en publik skratta

RECENSION. I mitten av den andra akten av ”Slottet Valentins mysterier”, Backa Teaters nya ungdomspjäs, bärs en helgrillad psykoanalytiker vid namn Dr Flesh in på ett fat. Han ska ätas av gästerna på kannibalkungen Maxim du Valentins 18-årsfest – och publiken skrattar som jag sällan hört en teaterpublik skratta. 

Enya är 15 år och bor i den ogästvänliga värld som styrs av ovan nämnde kannibalkung. Hennes pappa och styvmamma håller henne lyckligt ovetande om både detta, och om allt annat i livet som är komplicerat. Det visar sig dock snabbt att hon är utvald av högre makter – och nu startar ett äventyr som kommer att ta henne ut ur den Truman Show-tillvaro hon har växt upp i och rakt in i mörkrets hjärta. 

Grundhistorien är knappast originell – lite Harry Potter, lite Hungerspelen, lite Sagan om ringen – men det spelar inte särskilt stor roll. Det finns en anledning till att detta upplägg används om och om igen: det är en stark intrig som fungerar. Starkt är också det visuella. 

Anna Dolatas scenografi skippar som tur är projektioner, och i stället används såväl rekvisita som scenrum för att skapa en inramning med extra allt. Det är spretigt, men spretigt på ett bra sätt – dessutom är det befriande att se teater som inte försöker vara film, utan i stället gör allt den kan för att imponera publiken med mediets traditionella redskap.

Här finns tvillingpar (i plural!), hemliga agenter och en clown.

Tyvärr är inte scenografin det enda stället där produktionen har tryckt in så många olika koncept som möjligt. Det har man gjort även i manuset. Här finns tvillingpar (i plural!), hemliga agenter och en clown. Här finns sångnummer som låter mer som Nordman än den uttryckta inspirationskällan Kate Bush, och moralkakor om sex och droger som känns mer som G som i gemenskap än smart modern teater för unga. 

Detta problem är större i första akten än i den mycket tajtare andra. Men det är ändå synd att manusförfattaren och regissören Malin Axelsson inte har gallrat lite mer i materialet – många av pilarna hon kastar mot tavlan träffar nämligen mitt i prick. De laddade scenerna med Enya och Maxim du Valentin är till exempel välskrivna, och lyfts ytterligare några snäpp av den utmärkta kemin mellan skådespelarna Rebecca Riggo och Andreas Ferrada-Noli. Dessutom är scenen med den grillade analytikern inte den enda som får publiken att skratta högt: det bjuds på en hel del skruvad humor som går hem hos såväl de vuxna som de yngre åskådarna. Slutligen är slutet både oväntat och brutalt underhållande. 

Huruvida styrkorna överväger svagheterna kan vara en humörsfråga. En fantasyslukande tonåring lär knappast bli besviken. Själv har jag en kul kväll, men den hade utan problem kunnat vara en halvtimme kortare.

Av Teodor Stig-Matz

Teodor Stig-Matz är författare och kritiker.