Så har hbtq-rörelsen blivit för mainstream

RECENSION. Högst upp på en pyramid av presenning, plast, och glitter sitter Robert Fux. Dekoren är passande: i riket dit vi inträtt är Fux enväldig drottning, och pyramiden framstår stundtals som en tron, ibland som en grav.

Föreställningen ”En nära-döden-upplevelse” är lika delar revy och ett liv som passerar revy, en berättelse som börjar i barndomen, men vars dramaturgiska kurva är allt annat än kronologisk. Fux växlar mellan roller som om han aldrig gjort något annat, vilket, om man ska tro de självbiografiska monologerna, tycks vara rätt nära sanningen. Eller som han själv ropar från toppen av sin pyramid: ”Jag föddes naken, resten är drag.” 

I ena sekunden är han en rappande reinkarnation av kejsarinnan Elisabeth ”Sisi” av Bayern, känd för sin skönhet och sina maniska motionsrutiner, som på tysk träningsinstruktörsbrytning uppmanar publiken att låsa in allt som inte är perfekt i källaren. I nästa sekund är han Mumindalens Morran i hotfull draggestalt, därefter Moder Svea, innan han åter blir sig själv igen. Här gäller det att hänga med: Vi färdas från barndomshemmet i Kalmar till Stockholms klubbliv, från Åhléns till Slussen, och det går fort. 

Fux rör sig från det privata, biografiska, till det samhälleliga, satiriska. Bäst är han när han iklär sig rollen som lokalpolitiker, och träffsäkert fångar det på samma gång fjäskande och nedlåtande tonläge som präglar alla Pridetal. 

Många av numren har denna gemensamma konflikt som fondvägg: hur hbtq-rörelsens edge slipats ner under 00-talet.

På perfekt Annie Lööf-småländska deklarerar han: ”Vilken härlig dag vi har när solen skiner och prideflaggorna vajar i vinden” och ”alla människor har rätt att behandlas och mötas med respekt och det är din region och kommun som ansvarar för det”. 

Berättelsen handlar inte bara om åldrande, utan om tidens eroderande effekt. Många av numren har denna gemensamma konflikt som fondvägg: hur hbtq-rörelsens edge slipats ner under 00-talet. 

Självklart är det befriande i att gå från marginaliserad till mainstream, men i en tid där till och med Kristdemokraternas partiledare går i prideparaden framstår majoritetssamhällets omfamning ibland mer som en annektering. 

Kan en rörelse vara både subversiv och folklig? Fux tangerar denna fråga indirekt, ger inga klara svar, men efterlyser bestämt det dunkla och smutsiga. Temat är döden, men manuset är mer komiskt än sentimentalt, och mörkret mer antytt än uttalat.

Jag var femton när Kolingsborg revs, men känner mig direkt skyldig.

”Varför ska allt vara så städat?” utbrister han i en monolog tillägnad Kolingsborg, den en gång legendariska nattklubben i Slussen, i dag är ersatt med en guldbro. Eller ett guldlock, som Fux själv kallar det, innan han förbannar oss som passivt såg på medan hans ungdoms heliga plats jämnades med marken. Jag var femton när Kolingsborg revs, men känner mig direkt skyldig och finner mig efter föreställningen scrollandes gamla Facebooksidor till minne av lokalen. 

Fux skapar dekonstruerad drag, utan klackar och peruk, men med högt underhållningsvärde. 

Föreställningens dramaturg Stefan Ingvarsson är skribent på Expressen Kultur. Därför recenseras föreställningen av Essy Klingberg, Svenska Dagbladet. 

Får man sälja grejer med barn?

KULTURKRIGET: Anitha Clemence och Nanna Olasdotter Hallberg debatterar influencers användning av barn och det stora sociala experimentet Instagram