Så graviterar det lilla samhället mot tragedin

RECENSION. ”Overkliga stad / under en vinterdags bruna dimma” - en rad ur T S Eliots diktsvit ”Det öde landet” från 1922 som fortfarande knockar en med sin suggestiva tidsstämning. Den unge Eliot skrev en text som författarkollegan Ezra Pound resolut strök ner från 48 till 19 sidor och skapade ett litet mästerverk. 

Blandningen av vardagliga scener ur livet i London med klassiska referenser gjorde sensation – en ny upplöst form som fångade känslan efter det förödande första världskriget. Och kanske är det fortfarande i denna efterdyning av ”berättelsens död” som vi lever.

Det sistnämnda föresvävade måhända dramatikern och regissören Paula Stenström Öhman som genom åren egensinnigt skildrat de arma och utsatta, de vårdade och de vårdande i ett slags poetisk social-naturalism. Senast med pjäsen ”Ambulans” på Dramaten lät hon Dante finnas som ett bakgrunds-ackord och nu i ”Lost lake” ljuder ”Det öde landet” där poeten själv projiceras på en stor skärm nasalt läsande sin dikt blandat med journalfilmer från 1920-talet. 

Till en början är uppsättningen trogen Eliots ande, som en mångröstad mosaik där korta citat ur dikten organiskt interfolieras i replikerna i historien om Blenda, mamma till tonårspojken Sailor som mystiskt försvunnit. Och hur ett litet samhälles människor graviterar runt tragedin; Lennart Jähkels ”dokumentärmakare” som inte riktigt funnit det han ville, knarkaren Romulus spelad av Eva Rexed som vill tända av så han får träffa sin systers barn och en mängd närstående, igenkännliga från Stenström Öhmans dramatik; medberoende, BUP-psykologer, socialarbetare, ungdomar, bibliotekarier och alkoholister. Där också Emil Hedayat och Jonathan Rodriguez liksom resten av ensemblen spelar flera roller.

...kidnappad av storytellingens tvingande mall om hopp och förändring.

Men trots vackra teatrala infogningar av Eliots teman krackelerar legeringen. ”Lost Lake” – det låter som en tv-serie, tänkte jag först. För det är något i spelstilen som den egentligen så eminenta ensemblen vrids mot, en stil som blir väl uppdriven och karikerad. Men som känns igen alltför väl bland i vår nutida habila och småroliga svenska tv-dramatik. Att sen Jähkels Teresias – också en av de viktiga figurerna hos Eliot – med lång fläta, trygg norrländska och duktiga spårhundar ändå vågar ha en enkelhet och ett allvar, precis som Sandra Huldts förtvivlade mamma, räcker inte. 

I pjäsen förekommer en storytelling-grupp och jag anar en underliggande fråga genom föreställningen: hur ska vi berätta om oss – här och nu? Paula Stenström Öhman vill med Eliot i handen hitta en ny form, ett nytt uttryck för vår tid – men i stället blir Eliot kidnappad av storytellingens tvingande mall om hopp och förändring. 

Som om nutiden läst ”Det öde landet” och tänkt att gud så deppigt, här får vi styra upp.

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.