Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så förminskas sekler av feministiskt tänkande

Ingela Olsson.Foto: Sören Vilks
Marall Nasiri.Foto: Sören Vilks
Marie Richardson, Stina Ekblad och Maria Salomaa.Foto: Sören Vilks

I ”Kvinnostaden” på Dramaten framförs en samling texter av kvinnliga författare i Europa från 900- till 1500-talet.

Ulrika Kärnborg ser en spretig och ogenomtänkt föreställning som oavsiktligt lyckas förlöjliga och förminska en hel tankevärld.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det tog mer än tusen år, men i höst spelas Hroswitha von Gandersheim på Dramaten. 

Europas första kvinnliga dramatiker levde på 900-talet. Hon blev berömd för sina ideologiska lärostycken och problemdraman, där hon blandade tragiskt och burleskt med poetiska dialoger på ett sätt som anses föregripa Shakespeare.

Nu buntas hon lättvindigt ihop med en rad andra kvinnliga historiska författare i en föreställning som regissören, Staffan Valdemar Holm, har valt att kalla ”Kvinnostaden”, efter renässansfeministen Christine de Pizans mest kända verk. 

Detta metoo-projekt är lika djärvt som riskabelt. Hur väljer man texter ur en över femhundra år lång tradition? Och vad har en tysk diakonissa som Hildegaard von Bingen gemensamt med en venetiansk poet som Moderata Fonte? Svar: lika mycket som drottning Kristina med Liv Strömquist.

Det vill säga ingenting. 

I själva verket innebär det halva millennium som skiljer tidig medeltid från renässans att kvinnornas livsvillkor går igenom drastiska förändringar. 

Under 1100-talet, många historikers älsklingsepok, då ett milt klimat ger goda skördar och horisonten vidgar sig både geografiskt och kulturellt, lever kvinnor relativt jämställda liv, delvis skyddade av kyrkan. Efter digerdöden hårdnar samhället. Kvinnofientliga tankegångar blir vanligare, och kvinnorna trängs ut ur den lärda världen.

Trots det lite pinsamma och aviga blir det stundtals riktigt kul.

”Kvinnostaden” är skriven som en skriande protest mot renässanskulturens kvinnoförtryck. Men utan den historiska bakgrunden blir boken obegriplig.

Ensemblen kämpar heroiskt för att förverkliga Holms vision, vad den nu är. I opåkallade bomullsklänningar av 1950-talssnitt, gör landets främsta kvinnliga skådespelare en gedigen insats för att sätta kött på manusskelettet. Inte deras fel att uppgiften blir omöjlig. Tagna ur sina sammanhang är de senmedeltida texterna så uppenbart tossiga att de bara går att framföra i buskisform.

Trots det lite pinsamma och aviga blir det stundtals riktigt kul. Som när Lena Endre framför vulvarecept på ångermanländska eller en karismatisk Marall Nasiri spelar varulv med slap-stickeffekter. Ett tag skrattar jag så gott åt alla bisarrerier att jag glömmer vad pjäsen ska handla om. Först efteråt inser jag vad jag varit med om: en föreställning som oavsiktligt lyckas förlöjliga och förminska den europeiska feminismens tusenåriga tankevärld. 

”Den lärda kvinnan är en dinosaur”, säger en pastor Öhrström i Kerstin Ekmans roman ”Springkällan”. I Staffan Valdemar Holms tolkning blir hon en guppande badanka.

 

TEATER

KVINNOSTADEN

Texter av Christine de Pizan, Hildegard von Bingen, Heliga Birgitta, Moderata Fonte, Trota de Salerno, Marie de France och Hroswitha von Gandersheim.

Översättning Linda Östergaard, Pamela Jaskoviak, Jens Nordenhök och Alf Härdelin

Bearbetning Staffan Valdemar Holm, Irena Kraus

Regi Staffan Valdemar Holm

Scenografi och kostym Bente Lykke Møller

Ljus Torben Lendorph

Peruk och mask Barbro Forsgårdh, Anne-Charlotte Reinhold

Dramaten, Stockholm

Speltid 1.45 t.

 

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressen Kultur.