Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rysk klassiker har blivit levande komedi för unga

Rakel Benér Gajdusek och Ana Gil de Melo Nascimento i ”Lilla måsen”. Foto: Leonard Stenberg.
Rakel Benér Gajdusek och Ana Gil de Melo Nascimento i ”Lilla måsen”. Foto: Leonard Stenberg
Foto: OLLE SPORRONG

Tjechov lever upp på Unga Dramaten.

Maria Edström ser en betagande föreställning av ”Lilla Måsen”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag är väldigt förtjust i Unga Dramatens grepp att göra klassiker för en yngre publik, fritt men ändå troget förlagans kärna. ”Den lille girige” efter Molière blev ett lekfullt kondensat av habegär hos treåringar i alla åldrar. Paradoxalt nog fixar Molières tuktade 1600-tal en ”föryngring” bättre än Tjechovs nyskapande fiasko ”Måsen” från 1896. 

Pjäsen om den unge Konstantin som vill spela sin experimentella pjäs med sin älskade Nina inför den skådespelande, självupptagna mamman, som är ihop med en berömd dramatiker, ansågs konstig – utan handling och moral.

Die Facebook

Men nog är den modern tänker jag när den här pjäsens 12-åriga Konstantin i ”Lilla Måsen” i en T-shirt med trycket ”Die Facebook Die” proklamerar hur teatern ska vara. Texten på tröjan visar hans vanmakt och protest i samtiden och Ana Gil de Melo Nascimentos Konstantin är helt sublim; överspänd, brådmogen, ömhetstörstande. 

Rakel Benér Gajduseks jämnåriga kompis Nina – så där livsfarligt livshungrig – reciterar inlindad i avspärrnings-tejp den svårartade monologen. Ordagrannt som pjäsen i pjäsen hos Tjechov: ”Människor, lejon, örnar och rapphöns, kronhjortar, gäss” inför den självupptagna Irina och den självbelåtne Boris, ljuvligt och ironiskt gestaltade av Thérèse Brunnander och Peter Engman. Scenen sätter hela tonen och är helt betagande – och helt förfärlig med mammans okänsliga skrattande.

Roligt och sorgligt på exakt samma gång.

För Maria Olsson har tagit fasta på Konstantins smärta och utsatthet i sin bearbetning, en stressad Irina plåstrar om sin son och varvar tröst med självförsvar. Regissören Tobias Theorell tar lyra på den där Tjechovska dubbelheten – roligt och sorgligt på exakt samma gång. 

Får man skratta åt en död mås? Foto: Leonard Stenberg

En barntillåten ”mås” blir med nödvändighet förenklad – men föreställningen som utspelas i ett stökigt rum på Scenkonstmuseet (dit Dramaten är utlokaliserad under renovering) och som mer liknar en repsal än en teatersalong kommer nära sin unga publik, som liksom prövar; får man skratta åt en död mås? 

Det får man – Tjechov kallade faktiskt ”Måsen” en komedi. Och en tjechovskt levande komedi för unga blir det.

Teater

LILLA MÅSEN

Av Maria Olsson

Fritt efter Anton Tjechov

Översättning Lars Kleberg 

Regi Tobias Theorell

Scenografi Emma fällde, Tina Paulson

Kostym Magdalena Åberg

Peruk och mask Melanie Åberg

Ljus Jesper Larsson

Unga Dramaten på Scenkonstmuseet i Stockholm

Speltid 55 min

Maria Edström är kritiker på Expressen Kultur.