Romerna gör upp med Carmen en gång för alla

RECENSION. Jag brukar rekommendera ”Carmen” för operanybörjare. Om den går i stan. Musiken är ju så omväxlande och medryckande. Handlingen begriplig och nuförtiden brukar regissörer slipa bort verkets inneboende antiziganism. Med varierande resultat ska sägas. 

Romska teatern tycker tvärtom att vi ska titta närmare på fördomarna. I föreställningen ”Carmen med förhinder” som nu åker på turné med Riksteatern återtar och äger Salamanca Taikon Gonzalez sin Carmen. Röker ut rasismen och viftar med de inrotade vanföreställningar som de manliga upphovsmännen en gång klistrade på sin kvinnliga hjältinna. Att göra henne till rom var ju ett praktiskt sätt att få utlopp för kvinnohat. Man slapp ge sig på ”de egna”. Och detta har många köpt. Och köper än i dag. 

Ninna Tersmans text är kompromisslöst lojal med Carmen, men blir också så kärleksfull när alla känslorna får utlopp i den expressiva dans och sång som stavas flamenco. 

Det är inte bara Don José utan en hel majoritetskultur som vill sticka kniven i henne.

Trots föreställningens uppbrutna och kommenterande form är historien intakt. Allt finns där. Bråket på tobaksfabriken, romansen med Don José, relationen med Escamillo, lägret med smugglarna, spådomen i korten, och slutligen – mordet. Det har väl aldrig varit så tydligt och smärtsamt som nu. Det är inte bara Don José utan en hel majoritetskultur som vill sticka kniven i henne. 

Tillsammans med fyra fantastiska musiker och sångerskan Sima Eriksson, med mörk sammetsröst, berättar Salamanca Taikon Gonzalez historien om Carmen i en musikalisk blandning mellan Bizets operamusik, flamenco, romsk folkmusik, jazz och hiphop. Shirin Kaj aka S.K.T medverkar på film från Göteborg med nyskrivna låtar. 

Och hur fungerar denna fusion? För det mesta riktigt bra.

Anna Ulén regisserar med lätt hand. Basisten får en hatt och blir gendarm. Andra huvudbonader förvandlar musikerna till smugglare. En lägereld sätter stämningen på duken. Enkelt och effektivt. Men Escamillo (Lindy Larsson!), Don José och Michaela uppenbarar sig som vandrande vålnader på film, ganska satsigt skrudade dessutom. Två helt olika regigrepp som inte riktigt gifter sig med varandra. 

Men det är en bisak i det stora hela. Lelo Nika Jr spelar accordeon som en gud, Johan Bengtsson leker fram tonerna ur kontrabasen, Ebba Westerberg trollar med slagverken och Robert Svärd måste vara en av Sveriges främsta flamencogitarrister.

Och i centrum Salamanca Taikon Gonzalez som med sin uppenbarelse, hesa röst och koreografiska kroppskontroll, brädar de flesta Carmencitor jag sett. Vi kan strängt taget lägga operan ”Carmen” i malpåse nu. Det finns ingen väg att gå härifrån. Annat än till Knivsta, Umeå, Östersund eller var ni nu befinner er under den här musikteaterns turné i landet.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.