Replikerna från mitt och min killes senaste gräl

RECENSION. Som om det inte vore nog med konflikter i världen, sätter den fria teatergruppen PotatoPotato upp en fyra timmar lång föreställning om bråk på Inkonst i Malmö.

Fyra vänner, som också har ett bluegrassband ihop, har samlats i en stuga för att umgås en helg. Redan inledningsvis är det dålig stämning. Under spänd tystnad bygger de upp varsitt hyllsystem av metalldelar. Det slamrar ordentligt. Alla som någonsin försökt sätta ihop en Ikea-möbel vet hur kass den här proceduren är för vilken relation som helst.

Så börjar det. Jenny (Møller Jensen) och Karin (Karin Bengtsson) hamnar i ett gräl om något gammalt groll. Under flera långa minuter står de och skriker i mun på varandra; var och en har sin tolkning av verkligheten.

Under tiden packar kvartetten upp lådor med tillhörigheter som de inreder sina respektive hyllor med – som en förlängning av deras personligheter. Karin är fåfäng, Jessie (Lewis Skoglund) en hippie, Jenny fyller sin hylla med tekniska prylar och Mattias (Mattias Lech) är spartansk.

Han blir klar först och ställer sig och lagar risotto till kvällens middag på en kokplatta. Denna risotto ger givetvis också upphov till bråk. Ingen vill hjälpa till att röra, alla rör fel.

Den här kollektiva arbetsprocessen har skapat en otroligt träffsäker dialog.

Precis som PotatoPotatos tidigare uppsättningar bygger ”Bråk” på samarbete. Freja Hallberg står för regin, men de medverkande skådespelarnas egna erfarenheter och perspektiv har hjälpt till att forma pjäsen.

Den här kollektiva arbetsprocessen har skapat en otroligt träffsäker dialog. Vissa av replikerna är nästan ordagrant hämtade från mitt och min killes senaste gräl. Jag skäms när jag hör dem nu, men jag ser dem också i ett nytt, litterärt och estetiskt, ljus.

Pjäsen fångar både de vanligaste källorna till vardagsbråk – någon är hangry, otålig, uttrycker sig klumpigt, snackar skit eller missförstår – och bråkets dramaturgi.

Även de diskussioner som inleds i konstruktiv anda urartar. Så fort en konflikt är utredd eller åtminstone utagerad, uppstår en ny. Det finns bara tillfälliga allianser. I stridens hetta avslöjas hemligheter som sagts i förtroende, man drar upp gamla oförrätter och irriterande karaktärsdrag och går till personangrepp.

En av de mest isande scenerna är vid middagsbordet. Karin drar ett elakt skämt om Mattias, vilket leder till ett knivskarpt och nästan poetiskt utbyte av smädelser som om de sagts utanför scenen hade varit svåra att förlåta. Till sist reser han sig upp och välter bordet över ända.

Fyra timmar är lång tid, men när man är mitt i ett bråk går tiden fort.

Resten av föreställningen spelas i full belysning. Det är morgonen efter och dags att städa. Inte heller nu klarar de av att hålla sams.

Fyra timmar är lång tid, men när man är mitt i ett bråk går tiden fort. Den går något långsammare när man sitter i publiken, men föreställningens längd är viktig. När bluegrassbandet har sjungit sin sista – lysande – sång är jag känslomässigt utmattad. Jag vill aldrig bråka igen.

Sara Berg är kritiker på Expressens kultursida.