Regissören ställer upp på förljugenheten

”Syster Angelica”. Annica Nilsson och Camilla Tilling.
Foto: Markus Gårder / Kungliga Operan
”Gianni Schicchi”. Kristian Flor, Karolina Blixt, Camilla Tilling, Jihan Shin, John Erik Eleby, David Risberg, Miriam Treichl och Joel Annmo.
Foto: Foto Markus Gårder / Kungliga Operan
”Gianni Schicchi”. Miriam Treichl, Kristian Flor, Karolina Blixt och David Risberg.
Foto: Markus Gårder / Kungliga Operan
”Gianni Schicchi”. Jeremy Carpenter.
Foto: Markus Gårder / Kungliga Operan
”Syster Angelica”.
Foto: Markus Gårder/Kungliga Operan
”Syster Angelica”. Katarina Leoson.
Foto: Markus Gårder / Kungliga Operan
”Gianni Schicchi.” Hanna Husáhr och Joel Annmo.
Foto: Markus Gårder / Kungliga Operan
Camilla Tilling. Ur ”Syster Angelica”.
Foto: Markus Gårder / Kungliga Operan
1 / 8

Stockholmsoperan spelar Puccinis kortoperor ”Syster Angelica” och ”Gianni Schicchi”. 

Lars Sjöberg tycker att de kompletterar varandra väl i Wilhelm Carlssons regi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det sägs ju att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk. Men ibland kan själva kedjan vara svagare än summan av länkarna. Ungefär så är fallet med Giacomo Puccinis ”Il Trittico”, den ”triptyk” från 1918 av enaktarna Il ”Tabarro” (Kappan eller Manteln), ”Syster Angelica” och ”Gianni Schicchi”. 

Vare sig nu triptyken var modellerad efter altarskåp på temat helvete-skärseld-paradis eller den parisiska Grand Guignol-teaterns pjäsrepertoar med skräck, tårar och skratt innehåller de mycket av det bästa Puccini någonsin skapat. Men helheten är för såväl producenter som publik ett tungrott företag och redan under Puccinis sista sex år började verket, trots hans motvilja mot att bryta enheten att falla sönder. 

Ur ”Syster Angelica”.
Foto: Markus Gårder / Kungliga Operan

”Gianni Schicchis” grundmurade popularitet stod ju fast, och mord-ombordthrillern ”Kappan” hade också lättare att i skilda kombinationer hålla sig kvar på scenen, men Puccinis egen favorit ”Syster Angelica” blev allt sällsyntare. Märkligt nog kan vi svenskar se henne i två uppsättningar samtidigt – hur ofta händer det?  Om en vecka har hon premiär i Malmö.

Självmord, om än i bottenlös sorg, skall vi bara inte tala om.

I klostret får man inte önskedrömma, inte ens om oskyldiga ting som rosor och lamm. Det är en synd. Förnekar man sina drömmar begår man ännu en synd, för då ljuger man. Självmord, om än i bottenlös sorg, skall vi bara inte tala om. Ogifta Syster Angelica har skämt ut sin familj med att föda ett barn och straffas med att spärras in i det som sägs vara nådens men i första hand botens boning. 

När hennes moster kommer på besök i en arvsfråga ger Angelica efter för sin önskan att veta hur hennes son har det, får beskedet att han är död och tar sitt liv.  Men frälsningen infinner sig dock med alla himmelska härskaror, anförda av Madonnan själv med Angelicas son vid handen. I uppsättningen 1978 i Stockholm vägrade regissören Ann-Margret Pettersson att ställa upp på detta salvelsefyllda sabotage av katolska dogmer och lät Angelica krossas av Kyrkan, symboliserad av ett gigantiskt krucifix.

Men regissören för dagen, Wilhelm Carlsson, vet att musiken aldrig kan ljuga utan ställer upp på den mest förljugna absolution. Värre gick det då för Gianni Schicchi, som av Dante placerades i helvetet för sitt smarta testamentsfiffel.

Som ”diptyk” kompletterar de båda kortoperorna varandra alldeles lysande med arvs- och familjetvist som gemensamma nämnare. Båda har enhetliga färger i scenografin där Angelicas mörka moster och syndaröda Gianni Schicchi avtecknar sig i egenskap av var sin peripeti. I klostret rör man sig strikt och andäktigt. Runt salig Buoso Donatis dödsbädd är det ett liv och ett kiv där möblemanget hänger på trekvart i väntan på att testamentet skall hittas och försnillas. 

Största ovationen efter ridåfallet gällde annars Camilla Tillings superba syster Angelica.

Här rör det sig ju inte om några vokala bravuroperor, och den enda publikapplåden tillkommer (förstås) Hanna Husahrs ”O mio babbino caro”. Största ovationen efter ridåfallet gällde annars Camilla Tillings superba syster Angelica, med tillkämpat lugn men nerverna på ytan och häpnadsväckande expansion i de chockartade utbrotten. Katarina Dalayman hittade med små diskreta medel den empati som familjeäran förbjöd henne att visa öppet. I ”Gianni Schicchi” spred Joel Annmo välljud som Rinuccio , och Jeremy Carpenter gjorde Schicchi med allt extra-allt som rollen kräver. Men Puccini är ju främst damernas tolk.

John Fiore dirigerade med så pass säker hand man kan kräva vid en premiärafton, och önskar man understundom litet bättre balans mellan röster och instrument så kommer den säkert. 


OPERA

SYSTER ANGELICA/GIANNI SCHICCHI

Musik av Giacomo Puccini

Text av Giovacchino Forzano

Regi Wilhelm Carlsson

Dramaturg Katarina Aronsson

Scenografi, kostym/mask Marcus Olson

Ljus Markus Granqvist

Med Camilla Tilling, Katarina Dalayman, Annica Nilsson, Miriam Treichl, Anna Norrby, Hanna Husáhr, Jessica Forsell, Marie-Louise Granström, Kristina Martling, Maria Matyazova Milder, Anneli Jupither, Katarina Böhm, Lisa Thor, Hanna Wåhlin, Therese Badman Stenius, David Francett, Margareta Bergius,  John Fiore, Jeremy Carpenter, Miriam Treichl, Hanna Husáhr, Joel Annmo, Jihan Shin, Camilla Tilling, Elis Röing Arrias, Kristian Flor, John Erik Eleby, David Risberg, Karolina Blixt, Andreas Lundmark, Håkan Ekenäs, Johan Lilja, 

Mattias Milder, Örjan Lönngren, John Fiore

Kungliga Hovkapellet

Kungliga Operans kör

Framförs på italienska med svensk text på textmaskin

Kungliga Operan, Stockholm

Speltid 2.5 t.


Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida.



Lunch med Montelius: ”Utan hänsyn”

https://embed.radioplay.io?id=114675&country_iso=se

KULTURPODD. Så känns det att vara med i Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Så hanterade Annika Hallin sin förekomst i Lars Noréns dagböcker. Dessutom – kända personers oväntade cv.