Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Porträttlik Marguerite Duras når nya läsare

Carina Boberg som författaren Marguerite Duras. Foto: Ola Kjelbye.
Carina Boberg som författaren Marguerite Duras. Foto: Ola Kjelbye

Ett starkt material ligger till grund för "Smärtan" på Göteborgs stadsteater.

Hanna Johansson uppskattar kärleken till Marguerite Duras text.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Kan man klä krigets fasor i ord? Kort svar: nej. Redan formuleringen "krigets fasor" känns liksom präktig. Med krigets triumf förhåller det sig tvärtom; det kan aldrig vara något annat än ord, det är eufemismer och idéer. Ära och seger.

"Århundradets stora händelse", skriver Marguerite Duras om andra världskrigets slut i sin självbiografiska roman "Smärtan" från 1985. President Charles de Gaulle skanderar att tårarnas dagar är förbi, ärans dagar har återvänt.

Hemsöks av bilder

Själv kan hon inte delta i jublet. Hon väntar på besked om hennes deporterade man Robert L. lever eller ej. Hon befinner sig i ett utdraget avsked som föregår själva dödsbudet. Hon måste hoppas på att han en dag kommer att ringa på dörren, får inte tänka att det vore otroligt. Hon hemsöks ändå av bilder av honom som död och sargad i Buchenwalds diken. Vad är det hon skulle ha vunnit på detta krig?

 

 

Romanen har nu bearbetats av Lucas Svensson för Göteborgs stadsteater. För regi, scenografi, kostym och videoinslag står Emilie Strandberg, som också medverkar på scenen. Carina Boberg spelar huvudrollen som Duras i porträttlik utstyrsel med polotröja och stora glasögon.

Starkt material

Det är ett vansinnigt starkt material som ligger till grund för denna föreställning – och tyvärr, får man väl säga, är råmaterialet också pjäsens största behållning. Gestaltningen är full av små koreograferade grepp som distraherar från, snarare än förstärker, det som berättas. Det skrivs på väggar med krita, målas med läppstift. Vid ett tillfälle hänger Bobergs Duras upp sin kappa på en vägg utan krok och den drösar i golvet. Det är effektfullt första gången, som påminnelse om en frånvaro. Andra gången hinner jag tänka "Nej, nej, nej, gör det inte" när Boberg närmar sig väggen med kappan.

 

 

Emilie Strandbergs närvaro på scen fyller också en oklar funktion. Är hon en yngre version av Duras? Representerar hon en läsare? Spelar hon sig själv, regissören? Inget av det är helt övertygande. 

Carina Boberg och Emilie Strandberg. Foto: Ola Kjelbye

Carina Boberg har ett kommando över sin roll som punkteras när Strandberg bryter in. Det blir som ett ostron med för mycket vinägrett. Jag får känslan av att både en och annan darling hade kunnat strykas för en betydligt stramare, mer kraftfull föreställning.

Tragisk utgång

Med det sagt uppskattar jag Strandbergs ambition och uppenbara kärlek till texten, som säkert kommer att nå nya läsare nu. Det är omöjligt att värja sig mot den djupt tragiska utgången i "Smärtan": Robert L. kom tillbaka, men som en oigenkännlig spillra av den han var när han och Duras skildes åt, och den sortens återförening hon drömt om kan inte bli av.

I föreställningens starkaste delar lyckas Carina Boberg också förmedla den desperationen, denna enkla sanning: att ära och seger står sig slätt mot en bruten älskare.

 

Teater

Smärtan

Av Marguerite Duras

Bearbetning Lucas Svensson

Regi Emilie Strandberg

På scen Carina Boberg och Emilie Strandberg

Göteborgs stadsteater

Speltid 1.20 t. 

 

Hanna Johansson är kritiker på Expressens kultursida.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!