Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Pjäsen som diskuterar vad man egentligen får säga

Anna Sise, Shebly Niavarani, Malin Crépin och Emil Almén i "Onåd" av Ayad Akhtar. Foto: Bengt Wanselius.
Shebly Niavarani i "Onåd" av Ayad Akhtar. Foto: Bengt Wanselius 2018/bengt@wanselius.
Malin Crépin och Shebly Niavarani i "Onåd" av Ayad Akhtar. Foto: Bengt Wanselius.

Ayad Akhtars ”Onåd” utmanar dagens debatt om identitet.

Maria Edström ser en smart men konventionell pjäs på Stockholms stadsteater.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER.  Ayad Akhtars pjäs ”Onåd” påminner på ett smärtsamt vis om dagens ofta så bokstavligt tolkande och inflammerade debatt. Amir Kapoor, framgångsrik affärsjurist spelad av Shebly Niavarani tar kraftigt avstånd från islam, en religion som enligt honom är skapad för ett hårt och obarmhärtigt liv i öknen på 800-talet. 

Amir blir hela tiden motsagd, inte bara av sin fru Emily spelad av Malin Crépin, utan också av sin kollega Jory spelad av Anna Sise och av Emilys gallerist Isaac i Emil Alméns gestalt – alla kräver hela tiden att han är mer nyanserad. Att han tvekar att hjälpa sin släkting Abe, fint spelad av Omid Khansari, med en imam som hamnat juridiskt trångmål får alla att gå i taket.

Ingen går fri

Och under en middagsbjudning i den extremt stilsäkra Manhattan-lägenhet i brunt och beige med skyskrape-utsikt signerad scenografen Lars Östbergh accelererar allt; alla blir ovänner, dessa från olika håll fria och sekulariserade människor har ändå sin ”klantillhörighet” och värdighet att beskydda, ingen går fri.

Moderniteten som utlovar en plats att pröva tankar, uttrycka förbjudna känslor, skapa sig sin identitet – går här helt i baklås.  

 

LÄS MER – Maria Edström: Pettersson kör skalpellen genom Strindberg

 

Emily arbetar också på ett porträtt av sin man, där hon utgår från Velázques berömda porträtt av sin assistent, den moriske slaven Juan de Pareja. Vad får den liberala konstnären Emily Hughes, som själv inspireras av muslimsk non-figurativ konst, att måla sin muslimske äkta man så? ”Du är min musa, inte min slav” skämtar Emily.

Shebly Niavarani fångar smärtan

Amir blir bara allt mer ensam och Shebly Niavarani fångar skickligt hans smärta och vanmakt. Regissören Dritëro Kasapi har lyhört fått ensemblen att veta exakt vad den gör i varje stund, helt nödvändigt i en smart salongskomedi av västerländskt snitt som ”Onåd” är. Är Ayad Akhtar slav eller musa, underkastad denna anglo-amerikanska pjäsformel? Kanske har han målat in sig själv i Velázques porträtt.

 

 

Teater

"Onåd” 

Av Ayad Akhtar

Översättning Niclas Nilsson

Regi Dritëro Kasapi

Stockholms stadsteater

Speltid 1.5 t.

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida. Läs hennes texter här.

 

I tv-spelaren nedan visas avsnittet av Kultur-Expressen där Maria Edström och Leif Zern diskuterar teaterns förnyelse. Kultur-Expressen finns även som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!