Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Pjäsen om Beethoven är alldeles för tondöv

Andreas T Olsson (Mozart) och Johan Rabaeus (Beethoven).Foto: Sören Vilks
Gunilla Brodrej.Foto: OLLE SPORRONG

”Dövheten” handlar om Beethovens sista svåra tid.

Gunilla Brodrej uppskattar när Mozart kommer förbi och spökar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Grynet Molvig känner vi i en kontext av manliga genier som HasseåTage, Gösta Ekman och Povel Ramel. När hon nu vid 76 års ålder gör sin första roll på Dramaten, är det ironiskt nog i en biroll som piga i ett drama om ett annat stort manligt geni, Beethoven. Spelad av en av våra mest uppburna manliga skådespelare, Johan Rabaeus.

Det är liksom en trött och pigg idé på samma gång. Nån fick en snilleblixt, kastade den på mötesbordet och gick sen hem. Och Molvig gör vad hon kan med sitt klena manus – en trött, trofast kvinna som tankspritt bär ut den store konstnärens träck. 

Molvig gör vad hon kan med sitt klena manus.

Niklas Rådströms nyskrivna pjäs ”Dövheten” handlar först och främst om Beethoven. Om musiken som underverk och dövheten som helvete och om relationen till brorsonen Karl (Andreas T Olsson), som höll på att gå under av Beethovens förmynderi. 

För att kommunicera med den döve Beethoven skrevs smått och stort ner i korrespondensböcker eller på griffeltavlor, varpå han svarade muntligt. Detta gestaltas noga i Peter Langdals regi och innebär att replikerna sägs fram stötvis eftersom de skriver medan de talar. Den alltid så utmärkte Per Svensson (Beethovens assistent Holz) rafsar ner sina budskap på en griffeltavla, suddar ut och förtydligar. 

Kanske är det hans sätt att tutta på en text som inte brinner.

Det där köper man, men sen är det Johan Rabaeus märkligt manierade sätt att framsäga sina repliker, med slumpvisa konstpauser mellan ord som borde hänga samman. Kanske är det hans sätt att tutta på en text som inte brinner. Men det är svårt att hålla intresset uppe när flödet ideligen stoppas upp av olika små fördämningar. 

Härligt är det dock när Andreas T Olssons Mozart bokstavligen kommer ner från skyarna som en räddande ängel och med glimten i ögat, från sin plats bland de döda, diskuterar odödlighet med sin kollega. Då behövs inga konversationsböcker, ett flöde uppstår och dialogen lever äntligen upp. 

Teater

Dövheten

Av Niklas Rådström

Regi Peter Langdal

Scenografi och kostym Magdalena Åberg

Kapellmästare Maria Lindal

Ljus Torben Lendorph

Musiker Stråkkvartett ur Drottningholmsteaterns orkester

Peruk och mask Sofia Ranow

Dramaten i samarbete med Drottningholms slottsteater

Speltid 2.45 t.

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.