Pjäsen i pjäsen är så usel att den blir genial

RECENSION. Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” är egentligen en ganska trippig historia. Det är magiska trolldomselixir, inbillade förälskelser, en drömlik och närmast hallucinatorisk tillvaro samt romantiska förväxlingar.

Första gången pjäsen sattes upp på Malmö stadsteater var 1944, då den invigde teaterns nya hus. Nu inviger den i stället Hippodromens ombyggda scen, som varit under renovering sedan sommaren 2021. Den här gången är det Göran O Erikssons översättning från 1983 som legat till grund för manuset, i bearbetning av regissören Sara Cronberg.

Repliker skrivna på versmått kräver ett framförande som drar mer åt det högtravande än lågmälda och balanserade. Att – som lite för många av skådespelarna gör – framföra blankvers med sitt vanliga samtida tonfall fungerar inte; det blir haltande och platt. Kanske hade manuset mått bra av att moderniseras? Nu är det främst Lizzie Clachans iögonfallande kostym som avslöjar att vi inte befinner oss på 1500-talet. Den täcker in hela spektrat, från pastellfärgade satinkostymer till djurmönstrad pantertant.

Med Puck (Karin Lithman) som slug, flintskallig ciceron ledsagas vi genom en härva av dejtingproblem som förefaller eviga. I Aten planerar hertig Teseus (Erik Olsson) sitt bröllop med Hippolyta (Cecilia Lindqvist) medan fyra ungdomar har trassel med sina relationer: Sköna Helena (en övertygande Linn Mildehav) är betuttad i Demetrius (Erik Svedberg-Zelman) som är kär i Hermia (Klara Hodell) som i sin tur är förälskad i Lysander (en imponerande inlevelsefull Alfred Tobiasson), som älskar henne tillbaka. Inne i skogen är det också trubbel: älvkungen Oberon (Olsson) och hans drottning Titania (Lindqvist) bråkar.

...förstärker känslan av att inte riktigt kunna lita på sina sinnen...

Den största delen av pjäsen kretsar kring kärlekens mysterium och magi. Scenen har täckts av gräs men i övrigt är scenografin avskalad. Istället jobbar man mycket med ljudeffekter, en konst Malmö stadsteater verkligen har förfinat genom åren, och scendjup. Bortre halvan blir ett slags spegelvärld, som snillrikt förstärker känslan av att inte riktigt kunna lita på sina sinnen eller ens veta om man sover eller är vaken.

”En midsommarnattsdröm” innehåller även en pjäs i pjäsen. Några hantverkare jobbar på en parodi på myten om Pyramus och Thisbe som de ska pitcha för hertigen. Den röjiga stämningen under repetitionerna ligger ständigt på gränsen till att tippa över i skånsk buskis, men blir i stället uppfriskande och förlösande. Sanna Persson Halapi är underbar som gula-Blend-tant och Mikael Segerström är charmerande som bortkommen gubbe.

När hantverkarna slutligen får spela sin pjäs är den så usel att den blir genial. Tyvärr får den resten av föreställningen att kännas som en lång startsträcka till detta crescendo.

Sara Berg är kritiker på Expressens kultursida.