Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En soldat bland gasmasker och tanks på Metropolitan

Wozzeck (Peter Mattei) och Marie (Elsa van den Heever). Foto: Metropolitan
Wozzeck (Peter Mattei) och Marie (Elsa van den Heever). Foto: Metropolitan
Wozzeck (Peter Mattei) och Kaptenen (Gerhard Siegel).Foto: Folkets Hus och Parker (FHP)

Svenske Peter Mattei gör sin rolldebut i en visuellt överväldigande ”Wozzeck” på Metropolitan i New York.

Lars Sjöberg ser en märklig och engagerande föreställning på Folkets hus och bio.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Att gå på Met-bio – sedan tretton år tillbaka ett kärt nöje för många operaälskare världen över – erbjuder ett märkligt konglomerat av film och teaterscen. Eller ett varken/eller snarare än både/och. Kameraarbetet avgör vad vi skall se, och det är mycket sällan scenen i överskådlig helbild. Å andra sidan kan vi i biosalongen glädja oss åt riktiga pärlor för svin, som när bilden fastnar på stackars Wozzecks groteska mobbare Kaptenen och Doktorn sida vid sida, och vi kan följa ett obetalbart ögonspel, som nog undgick Metropolitans livepublik.

Det är alltså Alban Bergs ”Wozzeck” (1925) som nyinscenerats och som måste attrahera den svenska publiken alldeles speciellt med tanke på att barytonen Peter Mattei för första gången tagit sig an den krävande titelrollen. Och inte hade vi väl väntat oss annat än att hans vackra och välkontrollerade stämma i förening med den drivne romanssångarens flexibilitet, reaktionssnabb som den schubertska vinterresans vindflöjel, skulle triumfera. 

Visuellt överväldigande men också förbryllande

Men aningen svårt att avteckna sig hade han nog, trots vokal och fysisk auktoritet.  Regissör var nämligen sydafrikanen William Kentridge som gästat Metropolitan 2010 med Sjostakovitjs ”Näsan” och 2015 med Alban Bergs ”Lulu”, båda iscensatta med hjälp av hysteriskt myllrande bildcollage, som belamrade snarare än skalade rent och lyfte fram. 

Första gången var the Kentridge show riktigt kul, andra gången något förutsägbar, nu för tredje gången visuellt överväldigande men också förbryllande. Att placera in hela storyn inom en ram från första världskriget med gasmasker, tanks och skyttegravar berövar bara berättelsen om soldaten Wozzecks undergång en viktig dimension. Om Georg Büchners förlaga, 1800-talspjäsen ”Woyzeck”, verkligen förebådar det följande seklets båda världskrig kan vi alltid diskutera.  

Krogscenerna golvar oss med sin förening av scenisk disciplin och ren besatthet.

Woyzeck/Wozzeck utspelar sig faktiskt i fredstid, och det lilla barnet som trasdocka i gasmask kan inte röra en kotte till tårar. Visst var Alban Berg inkallad till krigstjänst, och visst tillhörde kasernens snarksymfoni (andra aktens slutscen) till Wozzecks inspirationskällor, men det kunde ha stannat vid det. Fast de båda krogscenerna golvar oss med sin förening av scenisk disciplin och ren besatthet, och Elsa van den Heever  gör Maries bibelläsning till en gripande vilopunkt. Att sedan textmaskinen strejkade lagom till sista akten gjorde i varje fall inte mig något med tanke på alla artisternas föredömliga tyska texttydlighet.

Allra bäst var ändå orkestern som sjöng, deklamerade, dramatiserade under Yannick Nézet-Seguins bergfasta ledning, där varje detalj var utmejslad utan att helheten gled ur sikte. Jag har visserligen de bästa minnen av Sixten Ehrlings säkra hand med Hovkapellet i Stockholmsoperans första Wozzeck, men så här förkrossande i sin övertygelse kan det bara inte ha varit.

Föreställningen repriseras här och var under den närmaste veckan. Häftig upplevelse värd långa och många diskussioner utlovas.

Opera

WOZZECK

Av Alban Berg

Dirigent Yannick Nézet-Séguin

Regi William Kentridge

Med Peter Mattei , Elza van den Heever, Tamara Mumford, Christopher Ventris, Gerhard Siegel, Andrew Staples och Christian Van Horn.

Metropolitan, New York

Folkets hus och bio

Repris på flera biografer i veckan

Speltid 1.40 t.

Lars Sjöberg är kritiker på Expressen Kultur.