Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Persbrandt är mer Molière än revolutionär

Ellen Jelinek, Mikael Persbrandt och Johan Wahlström Foto: SÖREN VILKS
Petra Mede. Foto: SOREN VILKS / SOREN VILKS
Mikael Persbrandt och Ellen Jelinek i "Den inbillade sjuke". Foto: Sören Vilks.
Maria Edström Foto: OLLE SPORRONG

Persbrandts Argon är en hommage till Molière.

Maria Edström ser en hypokondriker som kunde varit mer revolutionär.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Mikael Persbrandts Argon är snuvig, rödögd och talar länge om sina tarmar, sina lavemang och sina tömningar. Han är svag, plockar omständligt med alla sina medikamenter och hans rolltolkning är, först som sist, en veritabel hommage till teatermannen Molière

Att Persbrandt numera är en av våra stora skådespelare visar sig i hur lite han behöver göra

Att Persbrandt numera är en av våra stora skådespelare visar sig i hur lite han behöver göra; allt gnälligt småpratande och antydda gester når direkt över rampen. Hans Argon är en man som uppenbarligen behöver sin hypokondri som en krycka i livet - hotas den visar han klon. Varför? Det vet han inte själv och Persbrandt spelar sin roll så lojalt, inte heller han vet, och låter Argons gåta vara i fred. Han spelar liksom instinktivt med avspänd och självklar närvaro. 

Faller på eget grepp

”Den inbillade sjuke” blev 1673 Molières sista pjäs. Han spelade själv huvudrollen som  hypokondern Argan men dog inte på scen som ryktet vill utan på natten efter en föreställning. Ändå är hela historien som en av hans pjäser - den häcklande dramatikern som till slut faller på eget grepp till sina fienders skadeglädje. 

 

 

Regissören Stefan Larsson skriver intressant i programbladet om sin förkärlek för dessa maktgalna män, framför allt hos Shakespeare; "Richard III" och nu senast på Maxim "Macbeth" - också med Persbrandt i huvudrollen. Där Shakespeare visar maktens mekanik, historiens upprepade skeende är Molière intim, ironisk och spefull. Han är också ett sekel senare, trots kungligt beskydd, egentligen mer revolutionär än sin kollega. Hans häcklande och hånande döljs av komedins förrädiska lätthet men går rakt in i maktens uppblåsta hjärta. I Frankrike blev det också revolution men i England icke.

Persbrandt sjunger

Larsson har bearbetat Sven-Åke Heeds redan moderna översättning till ett mycket nutida lingo, inga alexandriner här inte; smeknamnen är "bamsedase" och "honey-pie" och det sjungs örhängen ur populärmusiken som Joy Divisons "Love Will Tear Us Apart" och "Du måste finnas" ur "Kristina från Duvemåla" - enligt ett allt vanligare koncept på svenska teaterscener. Men det funkar, Argons framväsande av "Hallo loneliness" är rätt rörande. 

Det finns överhuvudtaget något lätt och skenbart improviserat över läsarten, Jens Sethzmans scenrum är öppet, med några stolar och två lätta ridåer i cirkelform. Vi leker Molières ”Den inbillningssjuke” tycks vara den förelagda uppgiften.

Jelinek är helt sublim

Och ensemblen tar sig an uppdraget med gott humör i dubblerade roller. Ellen Jelinek spelar både Argons "ursnygga fru" och läkaren Thomas Diafoirus, den måg Argon vill ha. Jelinek är helt sublim som den tappade, inte så sluge men ändå manligt arrogante unge mannen. Pelle Grytt och Alexandra Zetterberg-Ehn (fynd från Folkteatern i Gävleborg) gör framför allt som de obligatoriska unga tu, Cléante och Angela, en bragd i att göra dessa harmlöst gulliga roller komiska och fräcka. Johan Wahlström spelar doktorer, advokater och konsulter och är en värdig sparringpartner till Persbrandt.

Skramlar tunt

Och så Petra Mede som spelar den smarta, genomskådande tjänstekvinnan - här kallad Nettan. Mede som gjorde stor lycka i "Bonusfamiljen" på SVT, är utan tvivel en television-och scenpersonlighet, men frågan är om hon är seriös scenskådespelare. Hon är tekniskt skicklig och exakt men ihop med Persbrandts gedigna klangbotten skramlar det tunt. 

En mer jämlik motspelerska hade kunnat ge Persbrandt en riktig match och då hade ”Den inbillade sjuke” på Maxim blivit både vassare och farligare. Och med Metoo i tidens kulisser som på gott och ont liknats vid franska revolutionen - just lite mer revolutionär. 

 

 

Teater

Den inbillade sjuke

Av Molière

Översättning Sven-Åke Heed

Regi och bearbetning Stefan Larsson

Scenografi/ljusdesign/rekvisita Jens Sethzman

Kostymdesign Nina Sandström

Mask och peruk Nathalie Pujol

Regiassistent och sufflör Mikael Berg

Koreografi Per-Magnus Andersson

Musikbakgrund och film David Nyström

Maximteatern, Stockholm

Speltid 2.5 t.

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Den här veckan intervjuar Karin Olsson konstnären Elisabeth Ohlson Wallin om 20 årsfirande utställningen "Ecce homo".