På jakt efter det äkta varat i Vällingby

TEATER | RECENSION.  Redan i foajén i Vällingbys scen Trappan blir jag på gott humör, här är publiken mycket yngre och inte alls så svenne-vit som annars ofta är fallet på premiärer. Det är också rätt underbart för ett gammalt kritikerhjärta att det är just teatern som den unga, spretiga och begåvade generationen gärna ser som sin konstform. 

”Äkta känner äkta” är inte Alexander Salzbergers debut som dramatiker, hans monolog ”Kicktorsken” som han själv framförde var en pyramidal succé. Hans råa, roliga och illusionslösa gestaltning av en uppväxt i Vällingby förvånade mig en aning för i min enfald trodde jag inte att det var en given bakgrund för en skådespelare av Salzbergers slag; undflyende och svårplacerad men samtidigt distinkt och uttrycksfull. Myspappa, gangster, polisinspektör, Josef K i Kafkas ”Processen” – allt har funkat. 

Klassresan inspirerade

 ”Kicktorsken” har också kommit ut som bok och någonstans på vägen blev måhända denna begåvning som gett framgång också konfliktfylld. Klassresan in i det kreativa rummet, för många en inte helt lätt sak, fick Salzberger att skriva pjäsen om skapande, ursprung och äkthet.    

Och utanför scenrummet ser vi det verkliga Vällingby torg genom höga fönster som sakta mörkläggs och in kliver Jonatan Rodriguezs Amir med sin fotoutrustning och sina kliché-artade små grodor hoppandes ur munnen om varför han nu vill göra en dokumentär om sin ursprungsort. Han har havremjölk i ryggsäcken, orange halsduk och kastar sig över sin gamla polare Sami spelad av Peter Viitanen och deras valhänta kram säjer allt. Sami går på AA-möten, har en jacka köpt på nätet och träffar knappt sin dotter – kontrasten mellan dem är hjärtskärande. Zardasht Rads Nidal ansluter med sin svada, mäklare i fin kostym och som med sitt höga tonläge och bullrande framgångssaga från ett helt annat håll tar nästan udden av Amir. 

Vällingbys drömspel

Men så drar dokumentär-filmandet i gång med minnen som i ett Vällingbys eget drömspel om ortens smärta. Regissören Olof Hanson har imponerande god hand i scenerna med de tre som unga pojkar. Drogernas lockelse, familjernas misär – tuffhet, rädsla, skam i ett virrvarr av bråk, längtan och förbrödring. De scenerna lyser i sin kollektiva, sceniskt koreograferade tonträff, de tre far runt bland oss i publiken, kryllar precis som killarna ute i Vällingby centrum. 

Och i en helt manlig värld – mammor, tjejer, systrar sviks eller sviker, ofta grymt och samvetslöst. Marjo Palokangas underbart naivistiskt ritade projektioner av soffor, kaniner, älskande kroppar och Calvin Klein-parfymflaskor ger allt outtalat en sårbar och ogarderad klangbotten. 

Peter Viitanens loser

Samis rollfigur, där Peter Viitanen som aldrig varit bättre, fångar en loser-belägenhet så vackert och mjukt – en kärleksförklaring inskriven i pjäsen. Zardasht Rad har en spännande och lurig teatral attack men han begränsas lite i brist på ett utrymme, ett sväng mellan replikerna. 

För trots att jag gillar den här också mycket roliga uppsättningen så finns, kanske orsakad av pedagogiskt nit, något tungfotat över den förevisande dramaturgin. Handlingen kunde ha lösts upp ännu mer, mindre hade behövt säjas, mer kropp, rytm och tystnad. 

”Äkta känner äkta” alluderar på hiphopens anspråk på att kunna ”feel what´s real” - men hur ge det ”äkta” livet en äkta scenisk form? Som likt hip-hopen finner just sitt uttryck.

Mot slutet genomströmmas Alexander Salzbergers fiktiva alter ego Amir av replikerna, själva pjästexten liksom kortsluter hans hjärna i en kaotisk monolog. 

Just så – där börjar det likna teaterns ”real thing”.  

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Pressombudsmannen Ola Sigvardsson om metoo och Benny Fredriksson. Programmet finns också som podcast.