Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här trivs sångarna som fiskar i vattnet

Valkyrierotten. Åsa Thyllman (Helmwige), Carolina Sandgren (Gerhilde), Julia Sporsén (Waltraute), Matilda Paulsson (Siegrune), Hege Høisæter (Schwertleite), Gabriella Locatelli (Ortlinde).Foto: Lennart Sjöberg
Brenden Gunnell (Siegmund), Elisabet Strid (Sieglinde).Foto: Lennart Sjöberg
Övre raden: Carolina Sandgren (Gerhilde), Matilda Paulsson (Siegrune), Julia Sporsén (Waltraute), Ann-Kristin Jones (Rossweise) Undre raden: Åsa Thyllman (Helmwige), Natallia Salavei (Grimgerde), Gabriella Locatelli (Ortlinde), Hege Høisæter (Schwertleite)Foto: Lennart Sjöberg
Foto: Lennart Sjöberg

Göteborgsoperan steppar upp sitt game med det nya kapitlet av Ringen.

Lars Sjöberg känner sig förflyttad till Wagners egen tid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Den makt äger är icke fri. Förr eller senare utnyttjar makthavaren sin ställning för personlig vinning, och sedan går det bara utför. Varför har annars Wotan, världsalltets vd, bara gått in i väggen, han som verkat ha garderat sig på alla fronter? Ett par jordiska tvillingar har han avlat, som knappast är sådana man tar där man ställt dem. Med Erda, jordens urgudinna, är han far till nio klonade döttrar, valkyriorna, som kanske inte har alla hästar hemma men som med örnblick kan urskilja vilka fallna hjältar som bör hedra Valhall. 

Ändå sitter han maktlös när ofärd stundar. Lagar han stiftat, regler han utformat blir nu hans egna snubbeltrådar. Fricka, Wotans hustru, företräder den samhällsmoral som förbjuder sex utom äktenskapet i allmänhet och mellan syskonpar i synnerhet. Dessutom vaktas guldmyntfoten av en exjätte i drakhamn, brodermördare tillika. Och i bakgrunden lurar de skumma nibelungar som i en korrupt domstol nog skulle kunna framstå som guldets rättmätiga ägare.

Far till nio klonade döttrar, valkyriorna, som kanske inte har alla hästar hemma.

Från ”Rhenguldets” mytologiska spex tar Wagner i ”Valkyrian” steget över till en mänskligare och psykologiskt rikare gestaltning. Huvudpersonerna Wotan och valkyrian/dottern Brünnhilde konfronteras inte bara med varandra utan också med sig själva. När konflikterna väl är förbi och Wotan i slutscenen lämnat Brünnhilde i sömn på den eldsomgärdade valkyrieklippan är hans makt i det närmaste förintad. Men han är samtidigt lättad. Han ser hur hans innersta vilja ändå segrat och en stark hjälte till son- och dotterson bara väntar på att ta över. Få operor slutar med en vackrare katarsis än den här.

Med sin sköna musik och känslointensitet år ”Valkyrian” Ringens populäraste del och den som oftast spelas separat, om än hängande lite löst. I Göteborg har jag sett den tidigare i Folke Abenius halvkonsertanta utformning. Men nu är den på rätt plats som andra kapitlet i Stephen Langridges framväxande Ring-inscenering. 

Få operor slutar med en vackrare katarsis än den här.

Fjolårets ”Rhenguldet” – med finalens regnbåge som fyndig men fånig och ful karusell av kulört husgeråd i plast – var väl ingen höjdare annat än som miljö- och budgetvänlig produktion. Då tar ”Valkyrian” ett stort steg uppåt, främst i dirigenten Evan Rogisters rytmiskt elastiska utläggning och ofta så förvånande långsamma tempi att man tycker sig förflyttad till äldre tiders Wagnertradition – Hans Knappertsbusch, till exempel. 

Här trivs sångarna som fiskar i vattnet. Brenden Gunnell och Elisabet Frid har för tvillingarna Völsung ovanligt slanka och ungdomliga röster plus perfekt diktion, Anders Lorentzsons rörande och respektingivande Wotan håller – nästan – till slutet, Katarina Karnéus gör Fricka till den trovärdiga katastrof hon är och Annlouice Lögdlund som Brünnhilde  visar åter att hon är vår största dramatiska sopran på hemmaplan.

Lite tveksammare ställer jag mig till Stephen Langridges personregi, med sju  ovidkommande figuranter som stör och spär ut koncentrationen i de båda första akterna. Men de tar skadan igen i den bästa Valkyrieritt jag någonsin sett, med riktiga hästar (jo, jag lovar!) vrenskande i sin spilta. 

OPERA

VALKYRIAN

Av Richard Wagner

Dirigent Evan Rogister

Regi Stephen Langridge

Scenografi och kostymdesign Alison Chitty

Ljusdesign Paul Pyant

Rörelseinstruktion Annika Lindqvist

Speltid 5 t.

Göteborgsoperan

Lars Sjöberg är kritiker på Expressen Kultur.

Är tiden ute för sossen som landsfader?

Varför går det så dåligt för Stefan Löfven? Jenny Lindahl och Torbjörn Nilsson analyserar Socialdemokraternas kris. Se det senaste avsnittet av Kultur-Expressen med Karin Olsson som programledare.